Jag har varit hos tandhygienisten. Man hinner tänka en hel del under 45 minuter. Framför allt måste jag lära mig att kontrollera min stolthet. Att bli så tillrättavisad (läs uppläxad) av en ung invandrarkvinna vänder upp och ner på mina dolda hierarkier.
– Ska jag verkligen behöva finna mig i detta?

Min taktik blir snart den  döende pudeln och jag sjunker in i självömkan och ångerköpthet. Jag lovar borsta precis som hon visar och dessutom bruka allvar med tandtråden.

Under ultraljudsbehandlingen av tandsten  är jag beredd att göra vad som helst för att komma därifrån. När hon mäter tandköttsfickorna med den vassa sonden vill jag bara gråta. Som avslutning putsar hon mina tänder med den mjuka gummisnurran och god pasta. Det är nästan skönt.

Vår relation är strikt yrkesmässig. Hon talar och jag lyssnar. Hon förmanar och jag lyder. Det finns inte utrymme för sårade känslor eller uppblåsta egon. Om sex månader ska jag komma tillbaka. Då siktar jag på beröm.

Jag önskar att de lärare vi utbildar tar sitt yrke på samma allvar som min tandhygienist. Utan yrkesstolthet går det inte undervisa.