Förskolans betydelse för skolframgång 2

Jag läser Woody Allens synnerligen ojämna novellsamling Rena anarkin.

20120727-154515.jpg

De flesta berättelser är hysteriskt skämtsamma och ganska tröttande, men det finns undantag som bränner till. Historien “Avslaget” om finansmannen vars son nekas tillträde till New Yorks finaste dagis är ett mästerligt debattinlägg om barndomens betydelse för vuxenlivet. För mig är det svårt att inte känna mig lite drabbad. Hur viktig är förskolan egentligen?

20120727-154544.jpg

Den här berättelsen vill jag diskutera med kollegor och studenter. Av en tillfällighet högläser jag berättelsen tillsammans med författaren till den här rapporten. Det känns som om gudarna försöker säga mig något.

Professor Persson påpekar…

Eller: Min vän Sven gör det igen…

Äsch – det här inlägget börjar verkligen inte bra. Jag försöker igen:

I dagens Sydsvenska sammanfattar professor Sven Persson det komplicerade läget i friskolefrågan.
Länk

På en strukturell och samhällelig nivå kan vi konstatera att den viktigaste enskilda faktorn för att en elev skall lyckas i skolan är att hon eller han har föräldrar med hög utbildningsnivå.

Samtidigt försöker forskningen hitta faktorer som visar att lärare och skolans inre arbete faktiskt gör skillnad. Som lärarutbildare är jag tacksam för att någon intresserar sig för frågan om kompetens och jag tror att de fackliga organisationerna gärna lyfter yrkesskicklighetens betydelse. Risken finns att forskningens romantisering av framgångsfaktorerna samtidigt legitimerar den ökande segregationen. I sagans form rider enskilda lärare  och modiga lärare ut och hugger huvudet av draken.

Lärare med goda ämnesdidaktiska kunskaper, som lyckas skapa ett gott socialt och emotionellt klimat i klassrummet, och som utformar undervisningen utifrån elevers förståelse av ämnet, visar sig vara de lärare som kan göra skillnad.

Skolan är ett ideologiskt och politiskt projekt, och forskningen ger inte lösningarna på hur problem och möjligheter skall hanteras.

De motstridiga förväntningarna på forskningens betydelse blir väldigt uppenbara i en tid då Skolverk och regering allt mer efterlyser evidensbaserade metoder och tron på generaliserbar kunskap breder ut sig.

Svens slutkläm är en smula vag – och jag önskar att han var mer precis:

Däremot efterlyser jag en politisk diskussion som grundar sig på samlade kunskaper om samhällsfaktorer, lärares kompetens och skolans inre arbete.

Det är verkligen en svettig fråga och jag  tror att diskussionen hotar att explodera i ansiktet på det parti som vågar driva frågan om friskolornas existens på allvar.

Professorsfrossa

Jag befinner mig i den akademiska världen men försöker inta en ganska distanserad hållning till alla titlar som bär upp hierarkierna.

– Jaha, du har disputerat. Det var väl trevligt…
–  Se där, nu blev du lektor…
– Ojdå, har du fått en docentur. Det var på tiden…

Jag är alltså svår att imponera på. Ändå var det med viss svindel jag i fredags fick veta att två kompisar har befordats (jag trodde det bara var inom det militära)  till professorer.

Grattis Sven!

Grattis Tomas!

Nu blir det svårt att fortsätta beskriva professorer utifrån min lätt fördomsfulla Professor Kalkyl-schablon. Med sådana professorer finns det hopp även för pedagogiken  och kulturgeografin!

När det gäller min egen akademiska karaktär blir det väl ungefär  som med Lucy Jordans resa genom Paris i den där öppna sportbilen. Den varma vinden kommer inte att blåsa i mitt hår.

Helt nödvändig länk

Klickbara professorsskuggor:

pr