Min lille vän är mycket hemkär. Denna egenskap delar han med många här på Österlen. Idag avlyssnar vi ett samtal hos optikern i Simrishamn:

– Det är konstigt, jag blir alltid så hungrig när jag ska åka hemifrån.

– Ja, det är precis som om maten helt annorlunda utanför hemkommunen…

– Precis, min man och jag brukar alltid stanna på Statoil och ta en korv på vägen till Ystad

Vi diskuterar tolkningar av dialogen. Den ene tycks äta för att mat är så spännande utanför hemmet – en sorts äventyrslusta. Den andre äter i förebyggande syfte och i en grundton av misstänksamhet.

Jag känner igen upplevelsen av att bli hungrig innan jag ska flyga, men tror att det handlade om förklädd dödsångest (man vet liksom inte när man får mat nästa gång). Mat är fortfarande vårt bästa sätt att döva oro och samtidigt ett säkert sätt att känna sig levande.

Kanske gäller det att göra världen så överskådlig som möjligt. I år fyller det historiskt intressanta Spjutstorpsbadet 71 år. Jag undrar om det blir någon jubileumstallrik?