Sändare, mottagare eller samtalare?

Anders Mildner ställer som vanligt de skarpaste frågorna om sociala medier. (Svd)

Den senaste tiden har jag frågat folk i vilket läge de oftast hamnar när de loggar in.

Om de börjar att söka av den information som resten av världen sänder – eller om den första impulsen är att se om – och i så fall vad – deras followers har skrivit om dem.

Det var en lite känslig fråga, visade det sig.

Men ni kan säkert ana vad svaret blev när de som fick frågan väl erkände.

Trots allt är ju en av de tydligaste trenderna i vårt beteende just nu hur vi i varje ögonblick letar efter allt fler och allt snabbare sätt att distribuera våra känslor till omvärlden. Inte så märkligt då kanske att vårt primära intresse är hur andra människor förhåller sig till våra känsloyttringar.

Kanske är de båda ytterligheterna lika motbjudande. Antingen är du en hänsynslös sändare som bara är intresserad av att sprida ditt budskap – alternativt en omättlig bekräftelsesökare som måste få ständig känslomässig uppbackning i form av respons och besökssiffror. Ingen av beskrivningarna känns särskilt lockande.

Den kategorin passiva läsare som använder sociala medier som en vanlig tidning faller väl en bit utanför undersökningen?

Det borde finnas en kategori för oss som tror på det goda samtalet…

Tillfälliga möten

Tillfälliga möten

Känd eller okänd?

Anders Mildner skriver om de sociala mediernas svarta baksida – bekräftelsesökandet och längtan efter att bli känd. Oron för att inte locka besökare och den förlamande skräcken för att vara ointressant.

länk

Sociologen Zygmunt Bauman menar att dagens kultur förvandlar oss alla, antingen vi vill det eller inte, till en sorts konstnärer. Våra liv är verken vi skapar och vi blir bedömda efter hur väl vi lyckas forma dem.

Det kan vara omskakande att fundera över ett twitterflöde ur ett sådant perspektiv.

Gemensamt för oss alla som använder sociala medier är att vi paketerar och för upp valda delar av våra liv på något som kan betraktas som en scen. Men det är inte helt oproblematiskt att ideligen saluföra bitar av sig själv.

Jag har gott om vänner som känner sig stressade över att de inte uppdaterar sina statusrader tillräckligt ofta. Eller som oroar sig för att de inte skriver tweets som är “bra nog.

Jag brottas en del med frågan och är inte alltid helt klar över mina egna drivkrafter. I bästa fall är bloggen en form för autentisk självreflektion eller politisk handling. Ett villkor för autenticitet kanske paradoxalt nog är att jag inte överanalyserar bakgrunden till varför jag skriver och delar med mig av stort och smått.

Det är lätt att hamna i försvarsposition och försöka bygga upp någon form av argumentation som skulle legitimera bloggen. Just nu väljer jag att hänvisa till en ogenerad lustprincip – jag känner för det.

bananskal

En del av lusten är den där oberäkneliga och lätt tvångsmässiga kreativiteten som jag försöker överraska mig själv med. En naiv vägran att ha tråkigt och en barnslig tro på att det jag gör är intressant för andra.