Det är skolornas och rektorernas fel?

Jag häpnar över ett uttalande från Rosengårdspolitikern Konstatinides (S). Länk

Att förskolan och skolan har misslyckats hävdar han är skolans eget fel.

– De kommer bara med bortförklaringar. De skyllde på Rosengårdsbornas socioekonomiska situation, på kravaller, stenkastning och bränder. Rektorerna har dessutom kört sitt eget race. Många gånger har jag frågat dem om vi kan fortsätta så här men förändringsbenägenheten har inte funnits, säger Andreas Konstantinides.

Nu ska allt göras om. Till dem som inte vill förändra har han sagt att passar det inte kan de söka jobb någon annanstans.

Oppositionen uttrycker förvåning (länk):

– Övriga politiker borde kräva hans avgång. Genom sitt uttalande har Konstantinides avhängt sitt förtroende och hans attityd mot personalen är skrämmande. Hur tror han att de ska uppbåda motivation och engagemang efter en sådan salva?

Det säger Elisabeth Elgh (M), tidigare vice ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige under flera år och idag regionpolitiker och ledamot i sociala resursnämnden.

Som högskoleanställd borde jag nog inte ha någon åsikt, men är illa berörd. Jag är glad över att politikerna tror på de nya ledarna, men försöken att lägga skulden på rektorer och lärare är minst sagt skamliga.

Bara en dåre springer där änglar tvekar

Bara en dåre springer där änglar tvekar

Highway to hell – uppdatering

high

Att arbeta med utbildning innebär en förhoppning om långsiktighet. Själva idén om att det finns kunskaper och färdigheter som är värdefulla och möjliga att återskapa är i grunden pretentiös, men helt omöjliga att klarar sig utan. En utbildning utan vision är ingenting.

När jag tänker på de förändringar som föreslås i lärarutbildningen ser jag mig en aning som den förvirrade vinbergssnäckan som har kämpat sig upp på rälsen till museijärnvägen mellan S:t Olof och Brösarp. Framtidsutsikterna är inte lysande.

Sitarversionen


Kubansk version

Verkligt svart version

I Sydsvenskan skriver Trevor Dolan om att det är skolan som ska motivera eleverna och föreslår mer utvecklingspsykologi under utbildningen.

Länk

Ständigt dessa beskäftiga forskare som tror de vet svaret på allt…

Uppdatering:

Leif Åhlander besvarar Dolans svepande anklagelser på ett nyanserat sätt. Det utvecklingsarbete som bedrivs i samverkan mellan verksamhet och forskning tycks mig en aning mer trovärdigt än Dolans patentare.

Det är, som Dolan påpekar, ”fullt möjligt att göra Rosengårds skolor relevanta, meningsfulla och intellektuellt berikande”. Men vägen dit är mer komplicerad än vad Dolan vill göra gällande.

Kompetensutveckling är en del i det arbetet. Därutöver görs dagliga överväganden från pedagogernas och skolledarnas sida för att gagna elevernas lärande som anpassningar till flerspråkiga elevers behov och förutsättningar, olika former för inflytande, gruppsammansättningar kopplade till elevernas uppgifter och uppföljningar av elevers resultat och därmed lärares arbete för att bara nämna några exempel.

Trots detta behöver vi ständigt stärka vår förmåga att ge ytterligare stöd och utmaningar till eleverna i Rosengårds skolor.

Det besvärliga, men samtidigt utmanande, i arbetet med elevers och även pedagogers lärande är dock att det inte finns en utan flera vägar till framgång.

Länk till Sydsvenskan

Den brännande manlighetsfrågan

När vi försökte (länk) diskutera synen på manlighet i svensk skola var det mediala gensvaret mycket lågt. Nu gör Aje Carlbom en analys av bränderna i Rosengård som aktualiserar frågan om vad det är för bild av manlighet som svensk skola marknadsför.

länk

Blir det patriarkala familjer, muslimska församlingar, kriminella nätverk, skolan eller sociala myndigheter som vinner dragkampen och formar manligheten hos Rosengårds pojkar?

Eldandet blir en form av initieringsriter i andra former av manlighet än den som skolan försöker locka med. Tafattheten och förvirringen är stor. Det enda sätt samhället vet att reagera på är outhärdligt förutsägbart – FLER POLISER

Att utsätta sig för de risker som följer av att provocera polis eller andra myndigheter är alltså ett sätt att manifestera att man är tillräckligt mycket man för att få vara med i gemenskapen av andra män. Men det är också ett karaktärstest av det dominerande samhället. Klarar de av oss eller viker de ner sig? Här gäller det att samhället bestämt visar vad som gäller, ty en undfallande attityd riskerar att spä på det förakt många unga män känner inför (manlig) svaghet.

Så här eldar en svensk

Så här eldar en svensk