Jag vill verkligen respektera alla människors religiösa sökande även om jag själv är djupt icke-troende. Göran Skyttes nya bok recenseras i Aftonbladet av Ann-Charlott Altstadt under rubriken Skytte kramar sig själv och det är länge sedan jag läste en så elak (och rolig) text.

Skytte representerar i stället en bekvämlighetens variant av politik och kristendom, Skytte tror på det som gagnar honom. Han vill bli ekonomiskt oberoende alltså är han framgångsteolog – Gud kan hjälpa dig bli rik och aktiemarknaden är en förträfflig institution. Men kunde inte åtminstone en liten dust med teodicéproblemet vara på sin plats?

(……)

Jag möter en narcissistisk man som trots framgången alltid mått apdåligt, som söker publik för att fylla tomrummet i sin själ. Han återkommer ständigt till sina höga tittarsiffror som programledare i början av 90-talet. I dag har han nya åhörarskaror, de ber för honom, de vänder sina ansikten mot honom, vilket kan få vilken bekräftelsenarkoman som helst att flyga.

(……..)

I Omvänd tycks Il Papa fästa sin blick på Skytte i Sankt Peterskyrkan och han blir salig. Jag hoppas den kristna kicken ska räcka länge. Men är Gud en välbärgad vit medelklassman med familjekonservativa värderingar och en nästan religiös tro på marknaden? Skulle inte tro det.

Det gör nästan ont att läsa en så brutal sågning av en mans brottning med sin gud och jag anstränger mig för att inte njuta av elakheterna. Det går inte så bra.

Antagligen är Göran Skytte en sådan person som någon (hallå Mats – du  tror inte på gud!) har sänt ut för att vi ska träna vår tolerans. Jag kan inte tänka mig ett värdigare objekt. Tyvärr tycks han i sina svd-krönikor njuta av sin roll som missförstådd provokatör och det gör spelet än mer komplicerat. Utfallen mot de gamla vänsterkompisarna känns ofta slappa och slentrianmässiga.

Om det fanns en skrift med titeln 1000 böcker jag absolut inte ska läsa under min livstid tror jag att Görans nya bok skulle platsa där.