Filmen med tanten som klippte till Mercedesen med handväska är en reklamfilm för IKEA.
Det känns hårt att erkänna hur lurad jag blev – antagligen handlar det om mitt desperata behov av goda sagor där ondskan besegras av den lilla människan.
Sydsvenskan avslöjar och jag sjunker djupare ner i cynismen.
Reklamfilmerna från SPP om min framtida pension är femstjärniga kräkmedel. Med sin insmickrande ton och slippriga trygghetsargument om erfarenhet är de bara obehagliga och manipulativa. Särskilt i tider av finanskris är det direkt motbjudande att höra de uppblåsta orden om de duktiga placerarna som jämförs med skickliga kirurger. Börsen är fortfarande ett lotteri!
Thomas Hanzon och Lena Endre befinner sig hädanefter på min svarta lista över skådespelare vars filmer jag undviker. Deras trovärdighet är förbrukad och om jag hade varit staten skulle jag krävt pengarna tillbaka för utbildningen på scenskolan.
Jag vet var cyniska skådespelare hamnar efter pensionen. Lena Endre behöver inte bekymra sig över att det enbart blir tid för duvmatning.
Tysta tankar 