Det har varit en konstig vecka. I tisdags sa min chef upp sig och i onsdags släpptes en utredning som vänder upp och ner på det mesta som jag tror på. Mitt i allt detta rullar utbildningsmaskinen vidare och vi har sysslor som ska utföras. Jag har försökt kommentera här på bloggen men känner ibland att det är något pompöst med att ha åsikter om saker. Politik är spännande – men det är lätt att gå vilse. Jag behöver en paus från mig själv. Musik brukar hjälpa.

Igår fick jag en fin present. Det är Neil Youngs konsertskiva Sugar Mountain, inspelad 9/11 1968. Låtar är svindlande vackra och skulle senare ges ut i arrangerade versioner. Gitarrversionen av Birds sänker mig fullständigt – men pianoversionen från After the goldrush är… ja hur är den egentligen?

Texten