Pelle Billing och Michael Högberg skriver om samhällets oförmåga att beskriva problemet med våld i nära relationer.

Länk

Den traditionella bilden av manlig förövare och kvinnligt offer kopplas samman med den av riksdagen utvalda teorin om könsmaktsordning. Forskning som  problematiserar andra former av våld missgynnas. Antagligen finns det en underliggande oro  att nya siffror skulle kunna användas för att relativisera våldet. I värsta fall skulle det kunna urarta till en tävling om vem som det är mest synd om. Jag tycker att författarna lyckas balansera sin text bra och trots att de beträder minerad mark  undviker de att provocera i onödan.

På ett övergripande plan finns anledning att fundera vidare över vad som händer när staten låser sig vid en förklaringsmodell – i detta fall teorin om könsmaktsordning. Jag har haft problem med tjänstemän som haft i uppdrag att bevaka detta officiella perspektiv i statliga utredningar. Delegationen för jämställdhet i förskolan är ett bra exempel på hur enkelspårigheten begränsar tanken.

Erfarenheter och litteratur som prövade andra sätt att se på relationer inom förskolan förvisades till giftskåpet. De treåriga pojkarnas våldslekar sågs som ett försök att träna sig in i en maskulin överhetsposition och skulle  motarbetas utifrån uppdraget att bekämpa traditionella könsroller.

Så gick det till gå när teorin blev ideologi som blev norm som blev genuspedagogik. Det är som i lumpen:
– Om verkligheten inte stämmer med kartan så gäller kartan.

Det mest förvånande var att poststrukturalistiska forskare tramsade med i denna ideologiska soppa.

Gunnar Myrdal - mannen, myten, legenden

Min lille vän läser om Hirdmans biografi över Alva Myrdal och stampar ursinnigt med foten. Spelet mellan Gunnar och Alva låter sig inte beskrivas i enkla makttermer och han förstår inte vem som är ond eller god.  Vem utnyttjar vem?  Den pompöse skitstöveln eller den narcissistiska karriäristen?

Teorierna ger inget stöd.

Länk till gammalt inlägg