Som lärarutbildare är jag en del av statens propagandaapparaten. Min uppgift är att förmedla en tro på konventionernas betydelse. Därför lägger vi stor vikt vid att studenterna känner till vilka överenskommelser som styr skola och social verksamhet i Sverige och världen.

Det blir plågsamt när verkligheten avviker från bilden av det goda samhället. Sällan har ett socialt misslyckande gestaltats så tydligt som i veckans Uppdrag granskning. (alternativ länk) Jag har nog aldrig sett så skamsna politiker och tjänstemän.

Utanför nordöstra Malmö ligger en f.d. flyktingförläggning som heter Mosippan. Idag används den som övergångsboende för människor som är svårplacerade på en överhettad bostadsmarknad. Många barn fastnar i en miljö som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för. Nadja Yllners reportage är svårt att glömma. För oss som tror på myten om folkhemmet kan det vara nyttigt att påminna sig om hur lätt det är att hamna i kylan – och hur svagt socialtjänstlagens skydd är när det gäller barnen.

Jag är glad över att ha varit där och spelat några gånger på Rädda barnens kvällsaktiviteter. Jag är inte så stolt över hur samhället väljer att blunda för hur barnen har det där. Jag är riktigt förbannad på regeringstalesmannen som lägger skulden på kommunerna när det är lagändringarna som har gjort situationen omöjlig på lokal nivå.

Den svåraste frågan är kanske om jag skulle vilja ha de här människorna som grannar. Om jag inte oreserverat kan svara ja kanske det vore ärligare att tiga. NIMBY-folket är en starkt och skamlig rörelse. (Not-In-My-Back-Yard)