Jag har varit på några VFU-besök de senaste veckorna. På förvånansvärt många förskolor och fritidshem har det stått väldigt små barn och sjungit “Mänbåj, Mänbåj, jo känn kål mi Mänbåj”. Hårt prövade pedagoger har suckande ursäktat sig och skakat på huvudet. En del har accepterat barnens kärlek till melodin och diskret bett dem  stänga dörren. Jag har inte sett några allvarliga försök att ta vara på barnens engagemang.

Idag har jag vikarierat som danslärare för en grupp blivande fritidspedagoger och vi arbetade med att skapa en koreografi till Manboy. Låten är väl lämpad för en sådan övning och det är enkelt att analysera formen:

Intro – 4 takter
Vers – 8 takter
Brygga – 4 takter
Refräng – 12 takter o.s.v.

Förhoppningsvis kommer framtidens pedagoger att bli skickliga på att ta vara på barnens populärkulturella uttryck. Jag vågar inte tro att idrottslärarna ensamma ska orka bära upp danstraditionen i skolan. Kursplanemålet om dans i idrottsämnet misstänker jag är ett av svenskt skolväsendes mest förbisedda – men jag har gärna fel!