Jag vaknar på halvfel sida (jo, jag har en sådan) och muttrar över dagens tema:

– Roligt, varför måste allt vara så roligt nu för tiden?

Kanske är det den märkliga biblioteksdebatten som färgar av sig på mig.

Samlade Sydsvenskanartiklar

Samlade Tysta bibliotekstankar

Anklagelserna har varit hårda och tonläget oförsonligt. Författarna är oroliga för att den nya generationen biblitekarier tänker förvandla biblioteket till en upplevelsepark och mina tankar går till ett annat nöjesfält som försöker locka till sig besökare.

Förstora bilden

Någonstans bland allt tingeltangel finns det en människa. Det är lätt att glömma.

Förstora bilden

En möjlig tolkning av ordet “rolig” är att översätta det till danska…

Kanske är det så de gallringsglada bibliotekarierna tänker? Det riskerar att bli väldigt lugnt på biblioteket i framtiden.

Biblioteksdebatten tuffar vidare.

Kulturkommunalrådet Carina Nilsson försöker i ett stillsamt inlägg förklara hur “paradigmskiftet” i visionsdokumentet egentligen är något ganska försiktigt och naturligt. Hon stänger inte dörren mot sponsring. Med den nya organisationen behöver hon inte ta ansvar för sveket mot filialerna i stadsdelarna. Samtidigt borde det ställas frågor i arbetskommunen om den övergripande ideologin om att föra ut kulturen till folket i förorterna. Nu ska de lockas till centrum.

62 bibliotekarier uttrycker i ett tungfotat upprop sitt stöd för Tank och förändringen. Återigen tycks syftet vara att få den “akuta rejäla” och “automatiska” gallringen att framstå som rutinmässig städning. De sätter sin yrkesheder i pant på att böckerna inte lånats ut på tio år. Någon borde syna korten.

Vi som står bakom denna utveckling av folkbiblioteken är dock helt övertygade om att bibliotekens verksamhet är och bör vara nyansrik.

Någon däremot?

Framtida forskning kommer antagligen att beskriva den pågående maktkampen i termer som gammalt/nytt eller sentimentalt/modernt. Ett enklare sätt är att undersöka vilka bibliotekarier som i-n-t-e skrivit under.

Är de unga bibliotekarierna med administrativa uppgifter överrepresenterade bland undertecknarna?

- Nu tar vi slottet!

Samlade sydsvenskanartiklar

Samlade Tysta bibliotekstankar

Uppdatering:

Rasmus Fleischer skriver ett svårtolkat postmodernt ironiskt inlägg som avråder från bokbål som marknadsföring. Med sådana vänner behöver Tank inga fiender.

Slutklämmen betonar politikernas ansvar – jag menar nog att bibliotekarierna har ett personligt ansvar att inte sälja sin själ till vem som helst.

Biblioteksdebatten har nått Stockholm och Elsebeth Tank säger i svd:
– Utgallringen gäller facklitteratur som inte lånats ut på tio år, som bibliotekarierna anser inaktuell. Inte skönlitteratur.

På en presskonferens i Malmö gav Tank ett annorlunda besked och nu kämpar landets bibliotekarier för att beskriva gallring som något normalt och vardagligt.

Länk till tre meningslösa intervjuer i Sydsvenskan

Jag förstår inte varför Biblioteket INTE skulle gallra skönlitteratur? Antagligen finns det högar av bestsellers som inte längre är motiverade att förvara?

Det vore enkelt att tillbakavisa ryktena genom att publicera listorna på de gallrade böckerna och låta allmännheten avgöra sanningshalten. Tank säger på chatten att dessa listor har överlämnats till Sydsvenskans rapporter. Jag säger att hon slarvar med sanningen och ser det som en viktig del av offentlighetsprincipen att listorna blir offentliga. De enda listor som lämnats ut är över de böcker som finns kvar (sic!)

Mer intressant är påståendet från Anna Åkerberg som hävdar att tolkningen av sloganen “Nu bär vi ut böckerna…” är ett missförstånd. I framtiden ska bibliotekarierna dela ut nya pocketböcker gratis.

Jag har svårt att se detta som Bibliotekets uppgift och hittar ingen given anknytning i policydokument? Dessutom är jag alltid misstänksam mot “gratis” och undrar försynt hur många års högskolestudier man behöver för att utföra detta kvalificerade arbete?

Summan av det hela är en institution som vacklar mellan rena lögner och halvsanningar. Jag tänker att det är som när pigan i Fridolf Rhudins klassiska sketch “den ensamma hunden” säger att hon har varit på promenad:
– Men då ljuuuuger pigan! Hon har stått nere i porten och vänslats med en kavallerilöjtnant!
(väldigt fritt ur minnet)

Huvudfrågan gäller fortfarande om det är en bra idé att minska antalet synliga böcker i biblioteket till 25% av det nuvarande beståndet. Alla andra diskussioner ser jag som avsiktlig defokusering där delar av bibliotekarierna har avslöjat en mycket obehaglig ton mot de grupper som inte rusar in i moderniteten.

Den interna biblioteksdiskussionen mellan papperstalibaner och informationsromantiker hade kanske gärna fått fortsätta att vara intern. Hos Bibliobuster går det att studera positionerna med skrämmande tydlighet.