Tisdagstema – rolig

Jag vaknar på halvfel sida (jo, jag har en sådan) och muttrar över dagens tema:

– Roligt, varför måste allt vara så roligt nu för tiden?

Kanske är det den märkliga biblioteksdebatten som färgar av sig på mig.

Samlade Sydsvenskanartiklar

Samlade Tysta bibliotekstankar

Anklagelserna har varit hårda och tonläget oförsonligt. Författarna är oroliga för att den nya generationen biblitekarier tänker förvandla biblioteket till en upplevelsepark och mina tankar går till ett annat nöjesfält som försöker locka till sig besökare.

Förstora bilden

Förstora bilden

Någonstans bland allt tingeltangel finns det en människa. Det är lätt att glömma.

Förstora bilden

Förstora bilden

En möjlig tolkning av ordet “rolig” är att översätta det till danska…

Kanske är det så de gallringsglada bibliotekarierna tänker? Det riskerar att bli väldigt lugnt på biblioteket i framtiden.

Dementimaskinen dunkar igång

Biblioteksdebatten tuffar vidare.

Kulturkommunalrådet Carina Nilsson försöker i ett stillsamt inlägg förklara hur “paradigmskiftet” i visionsdokumentet egentligen är något ganska försiktigt och naturligt. Hon stänger inte dörren mot sponsring. Med den nya organisationen behöver hon inte ta ansvar för sveket mot filialerna i stadsdelarna. Samtidigt borde det ställas frågor i arbetskommunen om den övergripande ideologin om att föra ut kulturen till folket i förorterna. Nu ska de lockas till centrum.

62 bibliotekarier uttrycker i ett tungfotat upprop sitt stöd för Tank och förändringen. Återigen tycks syftet vara att få den “akuta rejäla” och “automatiska” gallringen att framstå som rutinmässig städning. De sätter sin yrkesheder i pant på att böckerna inte lånats ut på tio år. Någon borde syna korten.

Vi som står bakom denna utveckling av folkbiblioteken är dock helt övertygade om att bibliotekens verksamhet är och bör vara nyansrik.

Någon däremot?

Framtida forskning kommer antagligen att beskriva den pågående maktkampen i termer som gammalt/nytt eller sentimentalt/modernt. Ett enklare sätt är att undersöka vilka bibliotekarier som i-n-t-e skrivit under.

Är de unga bibliotekarierna med administrativa uppgifter överrepresenterade bland undertecknarna?

 - Nu tar vi slottet!

- Nu tar vi slottet!

Samlade sydsvenskanartiklar

Samlade Tysta bibliotekstankar

Uppdatering:

Rasmus Fleischer skriver ett svårtolkat postmodernt ironiskt inlägg som avråder från bokbål som marknadsföring. Med sådana vänner behöver Tank inga fiender.

Slutklämmen betonar politikernas ansvar – jag menar nog att bibliotekarierna har ett personligt ansvar att inte sälja sin själ till vem som helst.

“Men då ljuger pigan!”

Biblioteksdebatten har nått Stockholm och Elsebeth Tank säger i svd:
– Utgallringen gäller facklitteratur som inte lånats ut på tio år, som bibliotekarierna anser inaktuell. Inte skönlitteratur.

På en presskonferens i Malmö gav Tank ett annorlunda besked och nu kämpar landets bibliotekarier för att beskriva gallring som något normalt och vardagligt.

Länk till tre meningslösa intervjuer i Sydsvenskan

Jag förstår inte varför Biblioteket INTE skulle gallra skönlitteratur? Antagligen finns det högar av bestsellers som inte längre är motiverade att förvara?

Det vore enkelt att tillbakavisa ryktena genom att publicera listorna på de gallrade böckerna och låta allmännheten avgöra sanningshalten. Tank säger på chatten att dessa listor har överlämnats till Sydsvenskans rapporter. Jag säger att hon slarvar med sanningen och ser det som en viktig del av offentlighetsprincipen att listorna blir offentliga. De enda listor som lämnats ut är över de böcker som finns kvar (sic!)

Mer intressant är påståendet från Anna Åkerberg som hävdar att tolkningen av sloganen “Nu bär vi ut böckerna…” är ett missförstånd. I framtiden ska bibliotekarierna dela ut nya pocketböcker gratis.

Jag har svårt att se detta som Bibliotekets uppgift och hittar ingen given anknytning i policydokument? Dessutom är jag alltid misstänksam mot “gratis” och undrar försynt hur många års högskolestudier man behöver för att utföra detta kvalificerade arbete?

Summan av det hela är en institution som vacklar mellan rena lögner och halvsanningar. Jag tänker att det är som när pigan i Fridolf Rhudins klassiska sketch “den ensamma hunden” säger att hon har varit på promenad:
– Men då ljuuuuger pigan! Hon har stått nere i porten och vänslats med en kavallerilöjtnant!
(väldigt fritt ur minnet)

hund

Huvudfrågan gäller fortfarande om det är en bra idé att minska antalet synliga böcker i biblioteket till 25% av det nuvarande beståndet. Alla andra diskussioner ser jag som avsiktlig defokusering där delar av bibliotekarierna har avslöjat en mycket obehaglig ton mot de grupper som inte rusar in i moderniteten.

Den interna biblioteksdiskussionen mellan papperstalibaner och informationsromantiker hade kanske gärna fått fortsätta att vara intern. Hos Bibliobuster går det att studera positionerna med skrämmande tydlighet.

Har politikerna satsat på fel häst?

Striden om Stadsbibliotekets framtid hårdnar. Nu publicerar 18 malmöförfattare ett blytungt upprop i Sydsvenskan.

Länk

Läser man Tanks visioner om det framtida biblioteket så uppdagas snart en politisk agenda som handlar om mycket mer än gallring och synen på teknologi. Det handlar om synen på det offentliga. Om synen på medborgaren och demokratin.

Vi värjer oss mot den utveckling som Tank hävdar är lag. Tank är nämligen inte bara domare, hon är även jury. Det är hon som fattat besluten att bryta upp ämneskompetenta arbetsgrupper, centralisera inköp av litteratur och annat bestånd, arbeta för sponsring och omvandla biblio­teket till en kommersialiserad upplevelsepark. Det är inget tiden kräver. Det är något Tank systematiskt genomför. Och inget engagerade medborgare stillasittande kan acceptera.

När striden började ställde jag en fråga om bibliotekschefens framtid och på måndagskvällen var ställningen jämn. Jag tror oddsen har förändrats genom utspelet. Det blir svårt att driva en författarscen utan författare – även om tyngdpunkten ska ligga på internationella storheter.

bi

I andra delar av biblioteksvärlden diskuteras efter de gamla mönstren och favoritförklaringen är att skylla på pressen.

Länk till Peter Alsbjer.

Tidigare biblioteksinlägg

Andra bloggar om: ,

”Samla, ordna och tillgängliggöra”

Peter Alsbjers blogg fortsätter biblioteksdiskussionen och Elsebeth Tank skyller det folkliga missnöjet på Sydsvenskans skriverier:

Og så klart har vi lavet store riskanalyser. Tankeväkkende nok er vi blevet ‘ramt’ af noget vi ikke havde tänkt på, nemlig at Sydsvenskan ville skrive fejlagtigt om vores gallringar og dermed oppiske en unödig mistrosik stemning.

Alsbjer anknyter till tidigare diskussioner om folkbibliotekens kärnverksamhet och uppdrag. ”Samla, ordna och tillgängliggöra” är traditionella nyckelord men det tycks finnas krafter som vill förändra dessa.

Frågan är om det handlar att förändra och utveckla – eller hitta på något helt nytt? Enligt mig vänder ett äkta paradigmskifte upp och ner på alla invanda sanningar och Alsbjer avslutar med att avkräva Tank tre nya nyckelord.

Det kan väl inte vara de där inburna författarna som är det nya paradigmet?

Jag har svårt att se något nytt i de “visioner” som presenterats än så länge – kanske finns det ett hemligt trumfkort som förklarar mystiken? Än så länge ser det mest ut som osjälvständigt lånegods från olika håll.

– Desperat, sa Bill.
– Underligt, sa Bull.

bib

Uppdatering:

På Sydsvenskans kultursida  ifrågasätter Trygve Bång bibliotekets roll som en del av förlagens marknadsföringskampanjer.

Länk

Bjarne Stenqvist skriver ett inlägg som pendlar mellan att vara banalt och obegripligt. Att det finns amerikansk forskning som menar att mötesplatser är viktiga… jo, det torde vara ett okontroversiellt påstående. Att möten som äger rum i “bibliotekens icke-stigmatiserande karaktär” skulle ha en särskild kvalitet – njae, det återstår nog att bevisa. Bjarne ansluter sig till dem som tror att valet står mellan människor och böcker. Vem tjänar på den här uppdelningen?

I kulturdelen går Ulf Clarén genom budgetläget för kulturförvaltningen och återigen häpnar jag över att Stadsbiblioteket och stadsdelsbiblioteken är skilda verksamheter med olika huvudmän. Hur gick det till?

Min lille vän 56 – kulturkonservatism

I biblioteksdiskussionen om gallring eller inte har jag tangerat en hållning som nog skulle kunna kallas kulturkonservativ. En ganska gammaldags kärlek till boken som objekt och biblioteket som miljö har skapat ett avstånd till andra grupper som snarare vill se byggnaden som ett allaktivitetshus eller mötesplats.

Jag försöker hålla en viss distans och förvånar mig över att biblioteksfolket försvarar det som i PM:et beskrivs som “akuta radikala” åtgärder och kallar det “ren rutin” som vi oinvigda inte kan förstå. En neddragning av de synliga böckerna till 25% sägs vara helt normalt och ingenting som vi skattebetalare ska lägga oss i för då är vi populister eller teknikfientliga. Det gick lite väl snabbt och jag tycker nog att bibliotekschefen gled undan de besvärande frågorna lite för smidigt. Gratisutdelningen av böcker förändrar ingenting. På chatten säger hon att det finns en lista över utrensade böcker som pressen fått – jag tvivlar.

olMin lille vän är glad för historiska paralleller och han försöker muntra upp mig med historiska liknelser. Olof Lagercrantz är en gemensam förebild på många plan. Han förnyade DN under sextitalet och lyckades skapa en viss kontinuitet i kulturbevakningen i en föränderlig tid. Från höger attackerades han av Herbert Tingsten och Sven Stolpe – från vänster sågs han som en opålitlig borgarlakej av kårhusockupanter och militanta bildstormare.

Jag undrar hur Olof Lagercrantz hade hanterat frågan om bibliotekets “paradigmskifte”? Hmmm – jag misstänker att ledamöterna i kulturnämnden inte är helt införstådda med ordets fulla betydelse. Ett paradigmskifte innebär faktiskt att alla gamla sanningar är förlegade. Om jorden verkligen är rund så är den verkligen inte platt och då måste vi rita om a-l-l-a kartor. Det blir väldigt många böcker att bära ut.

Kanske det vore bättre att beskriva förändringen som en diskret “diskursförskjutning” och sträva efter att skapa en folklig förståelse för denna?

Och så kom IKEA-katalogen

I biblioteksdiskussionen har ordet KÄRNVERKSAMHET återkommit. Begreppet antyder att det finns någon del som är särskilt viktig för identiteten. När allt omprövas och förnyas finns det något som skapar förtroende och en avdelning där besökarna känner igen sig i de värden som kommuniceras. I skolan kan kärnan vara svår att urskilja bland alla uppdrag som lastas på lärarna. Malmö stadbibliotek tycks vara beredd att överge centrala värden i en diffus förändringslängtan.

På ett plan förkroppsligas dessa värden i medarbetarna som förutsätts ha någon form av integritet och yrkesstolthet- men det är vanligt att chefer tror att denna kvalitet är en fråga om policydokument och handlingsplaner.

I det goda företaget kan ledningen balanser behovet av förnyelse och kontinuitet utan att tappa vare sig rötter eller nutidsanknytning. IKEA har under många år slagit knut på sig själv för att fånga upp de senaste trenderna och anlitat de hetaste formgivarna.

På årets katalog ståtar bokhyllan BILLY och soffan KLIPPAN.

Kärnverksamhet

Kärnverksamhet

“Nu bär vi ut böckerna…

…och bär in författarna”

Denna kaxiga och en aning dödsföraktande slogan kommer Malmö stadsbibliotek använda för att marknadsföra sitt påtänkta paradigmskifte.

länk

Igår trodde 7 av 9 att en sådan kampanj i-n-t-e skulle sjösättas – vi får se om siffrorna ändras idag när planerna har blivit offentliga.

På kultursidan försvarar chefen omgörningen med en retorik som är väldigt lik den som har använts inom skolans fält för att nedmontera centrala värden. Lärarna vill inte längre vara lärare eftersom det ger fel associationer. I stället ikläder vi oss förklädnader som coach, handledare eller det senaste: faciliator. På sextitalet byggdes skolor med studiehallar där självständiga elever gick omkring och sökte kunskap i lärarlös frihet.

Bibliotekarien vill inte längre vakta böcker utan möta en tid som enligt bibliotekschefen “ropar”.

länk

Det tycks handla om bibliotekariernas identitetsarbete och ett försök att distansera sig från en traditionell roll. Om biblioteket verkligen vill positionera sig som ett antiauktoritärt postmodernistiskt intersektionellt centrum med sociokulturell kunskapssyn kanske det vore lämpligt att döpa delar av organisationen till något annat är “unik förmedling”. Det ger liksom fel signaler.

Tank skriver även om en ny situation där elever har större ansvar för sin egen “inlärning” (hoppsan – jag höll på att rätta till det mer politiskt korrekta “lärande”) och här blir det riktigt spännande. Samtidigt som läroplaner och pedagoger betonar denna dimension växer en allt mer sofistikerad statlig kontrollapparat fram som lägger ansvaret tungt på skolan, rektor och lärare för att barnen verkligen når målen. Jag försöker översätta denna dubbla retorik till bibliotekets område och anar att det är som Jacques Werup skriver:
– Det danska gemytet är i grunden germanskt.

Bakom det frihetliga och öppna anar jag en annan syn på makt och hierarki. Tystnaden inom organisationen är oroande.

1, 2, DN, Svd

tor

Här bygger vi berättelser om den framgångsrika staden

Behöver vi fler visioner?

Vi har tidigare diskuterat skolornas trötthet på visioner och att många lärare försöker skydda kärnverksamheten från klåfingriga konsulter och politiker. När jag läser om turerna kring Malmö Stadsbibliotek inser jag att skolorna kanske ändå inte är värst när det gäller nervös modernitet.

Jag läser i en uppsats

Malmö stadsbiblioteks verksamhetsplan 2009 formuleras ett helt nytt kunskapsparadigm för biblioteket: ”Stadsbiblioteket vill genomföra ett paradigmskifte. Vi vill bryta med egna och andras invanda föreställningar om vad ett bibliotek är och bör vara och samtidigt vill vi sätta Malmö på världskartan.” Vidare står det att:

Vi vill realisera idén om ”The Darling Library in the world” och därmed ge Malmöborna ett biblioteksutbud, som kan understödja Malmö stads höga ambitionsnivå vad gäller utvecklingen av en dynamisk, tolerant och talangfull kunskapsstad (Kulturförvaltningen, 2009)

Det som på ytan utger sig för att handla om tolerans och mångfald (genom utlåning av s.k.levande böcker) visar sig vara samma gamla trötta managementretorik en gång till. Här ska sättas på kartan…

Vet Malmös invånare om att den byggnad som de trodde var ett bibliotek kanske kommer att vara en gourmetrestaurang inom några år?

Tidigare inlägg med diskussion..

Sydsvenskan 1, 2

Bibliotekariernas lustiga förändringsblogg, skrämmande rolig!