Tag Archives: Mad men

Betty, vart går du?

Posted on by
6

Jag har inte lyckats följa den fjärde säsongen av Mad men på det respektfulla sätt jag planerat, samlingsboxen har skämt bort mig och jag väntar på fyran. De hackande fragment jag sett på nätet är djupt oroväckande och särskilt Betty Drapers utveckling bekymrar många tittare. Anna Hellsten sammanfattar på Sydsvenskans kultursida:

Inte minst som förälder har Betty genom säsongerna gått från milt distanserad till ganska förskräcklig. Hon är en kittlande, provocerande modersfigur – delvis för att hon i en modern tittares ögon kontrasterar med ett samtida föräldraideal som hyllar det kramigt icke-auktoritära, men också för att hon faktiskt är en rätt förskräcklig förälder. I slutet av säsong 3 låter hon sina två äldsta och förkrossade barn fira jul med hemhjälpen medan hon tar flyget till Reno för att gifta om sig med nya mannen Henry Francis. I säsong 4 tvingar hon sin dotter till psykolog men förvägrar henne den enda relation som verkar göra livet lite drägligare: vänskapen med grannpojken Glen. Av den älskvärda, lite förhoppningsfulla mamman från seriens början återstår bara ett välmejkat monster.

Kanske låter det bakvänt, men jag kan inte låta bli att tycka att det finns något feministiskt befriande i att låta Betty vara en så genuint förbittrad människa, och framför allt i greppet att inte använda barnen som mjukmedel – Bettys moderskap gör henne inte ett dugg lyckligare. Att föräldraskapet inte är ett recept på automatisk lycka är ingen ny tanke inom feminismen, men Betty Draper är närmast likgiltig, på gränsen till fientlig, inför sina barn.

Jag behöver nog fundera vidare över på vilket sätt feminismen kan använda Betty för att utvecklas. Kanske är jag fast i ett konventionellt synsätt där vi letar efter goda förebilder snarare än avskräckande exempel?

Lärarutbildaren inom mig skulle vilja visa scener med Betty och hennes barn för att låta studenterna analysera det utifrån Sterns anknytningteorier eller Juul/Jensens tankar om inre ansvarstagande. Det skulle kunna bli en spännande lektion. Vad gör vi med myten om den goda modern? Klarar vi oss utan den?

David Carbonara – Mad Men Suite

Jag ser det åttonde avsnittet och möter en ny ton. Eftertänksam och sorglig. I bakgrunden mullrar vietnamkriget.

“…den mest komplicerade karaktären i modern teve”

Posted on by
Reply

Anna Hellsten (länk) är ungefär lika fascinerad av Man men som jag. Skillnaden är att hon har tillgång till de nya avsnitten från fjärde säsongen och jag sitter i en sommarstuga med boxen.

Teasern inför säsong fyra.

Männen kämpar på och är väl som män är mest – även om reklambyråmiljön i New York förstärker en del traditionella manliga mönster. Visst är det en provkarta på intressanta karaktärer, men seriens verkliga huvudperson är Don Drapers ständigt bedragna frustrerade hemmafru.

Själv blir jag alltmer fascinerad av January Jones frustrerade figur Betty (bilden). Vid fjärde säsongens start är hon mer martyrbenägen än någonsin, och så frostig mot sina barn att man bokstavligen ryser. Hennes nya svärmor klagar: ”Those children are terrified of her. She’s a silly woman”. Dum är hon inte, men svårgripbar: närmast omöjlig att ta till sitt hjärta hur genuint synd det än är om henne. Vad gäller skaparen Matt Weiner kan jag inte bestämma mig för om han bara hatar välsituerade och lågstimulerade hemmafruar eller faktiskt skrivit den mest komplicerade karaktären i modern tv.

Vad är det som saknas i bilden?

Posted on by
Reply

Anna Hellsten rekommenderar en text av Heather Havrilesky inför den fjärde säsongen av Mad men. Länk

This is the genius of “Mad Men,” its dramatic reenactment of the disconnect between the dream of dashing heroes and their beautiful wives, living in style among adorable, adoring children, and the much messier reality of struggling to play a predetermined role without an organic relationship to your surroundings or to yourself. We’re drawn to “Mad Men” week after week because each and every episode asks us, What’s missing from this pretty picture?

Svaret är ingen överraskning och frågeställningen har inte åldrats märkbart sedan slutet på 50-talet.

What’s missing on both a personal and a broader scale is empathy, of course — embodied most gruesomely in the lawn mower accident last season, but also wrapped up in the sharp edicts Don and Betty issue to their children, in the distracted insults Don aims at Peggy, in the self-involved funk of Joan’s doctor fiancé, in the cruelty that springs from Pete’s existential desperation. While “Mad Men’s” detractors often decry the empty sheen of it all, claiming that it has no soul, clearly that’s the point. The American dream itself is a carefully packaged, soulless affair.

Slutorden är nattsvarta:

In show creator Matthew Weiner’s telling, the birth of the advertising age coincides directly with the birth of our discontent as a nation — and what got lost in the hustle was our souls.

Vad är det som saknas?

Vad är det som saknas?

Ärliga blå ögon

Posted on by
Reply

Jag avslutar de flesta kvällar med ett avsnitt av Mad Men och Don Drapers hustru Betty framstår alltmer som seriens verkliga huvudperson. En sval skönhet som pendlar mellan  oskyldig naivitet och manipulativ slughet. The girl next door och Grace Kelly i samma person. En reklammakares våta dröm.

Men vad är det med Grace Kellys ögon? (Förstora bilden!) Kanske har retuschören tagit i lite för mycket och jag anar en skymt av vansinne i den intensiva blicken. Det är något som inte stämmer.

I kvällens avsnitt hotar grannen att skjuta familjens hund som ätit upp en av hans älskade brevduvor. Betty svarar med att gå ut på gården och skjuta  duvor. Man bråkar inte med den amerikanska hemmafrun.