I andra trådar har vi vridit på frågan om feminismens karaktär och eventuella nödvändighet. Jag fick tipset av Susan att läsa Kristina Hultmans roman Undersökningen – one day I woke up an felt so gay. (felciterat – se kommentar!)

DN, Svd

Det är en spännande roman om hur det är att komma ut som välordnad tvåbarnsmor och jag har nog inte riktigt förstått hur stort  och dramatiskt språnget är.

Jag läser boken som en nyckelroman och avkodar snabbt delarna från Malmö och Österlen. Svårare är det med personerna i Stockholms HBT-värld där jag famlar bland pseudonymer och spridda ledtrådar. Antagligen är det etiskt nödvändigt med den här maskeraden och på ett plan måste jag lära mig att tygla min nyfikenhet. Det är litteratur – inte verklighet.

Mest intressant är skildringarna av spänningarna inom HBT-rörelsen. Bakom den glada Prideparaden anar jag sprickor som bara nödtorftigt kan lappas över i den gemensamma kampen mot patriarkatet. Frågan är hur länge bilden av en gemensam fiende fungerar som sammanhållande kraft och huvudpersonen landar i en form av insikt att “vi lever i tvivlets tid”. De storslagna lösningarna funkar inte längre och vi är tvungna att söka på en personlig nivå. Vad är det jag tänder på? I sexualiteten ställs allt på sin spets och jag har rodnande lärt mig många nya ord i boken.

Kritiken av likhetsfeminismen är obeveklig. Om allt bara är sociala konstruktioner – vad är det då för mening med att bli lesbisk?

Do you wanna go down that road?