Jag är fortfarande fast i Joni Mitchells musik och förstår inte hur den kvittrande och nästan irriterande klara rösten från 70-talet nu tycks bära på hemligheter om livet och åldrandet.
Joni Mitchell – Both Sides Now
Frågan är om det är hon eller jag som förändrats?
På lärarutbildning tjatar vi på studenterna om vikten av att använda olika perspektiv. Våra kursplaner granskas skoningslöst och skickas tillbaka om vi slarvar med att redovisa hur de olika perspektiven genus, miljö, migration och etnicitet synliggörs i mål och litteratur. Några av oss undrar vad som hände med klass. Räcker det inte med att vi försöker se saker från olika håll samtidigt?
Märks det att jag försöker hitta en anledning att spela den där sången för studenterna…
Blir jag på dåligt humör brukar jag muntra upp mig med Malmö Högskolas visionsdokument. (Länk) Det funkar alltid.


