I en Manhattan beskriver Woody Allen några anledningar att i-n-t-e ta livet av sig. Länk

Jag delar hans passion för Potato head blues med Louis Armstrong – kanske för att jag har lagt ner massor av tid på att lära mig banjosolot. Det kan också bero på Johnny Dodds oberäkneliga klarinettspel eller det tunga trumgunget med ett avslutande mördande cymbalslag. Den givna förklaringen är annars den glänsande trumpettonen  (fast det är nog en kornett).

Det är här jag tvångsmässigt brukar klämma till med någon pedagogisk krystad koppling, som till exempel “imitationens kraftfulla påverkan vid lärandet”. Kanske räcker det med att påpeka det “meningsfulla sammanhangets betydelse”. Man kan också se det ur en helt pedagogikbefriad synvinkel. Jag är trött på teorier om lärande.

En bättre idé är att läsa om Armstrongs självbiografi Mitt liv i New Orleans. Han lärde sig spela trumpet på ungdomsvårdsskola – se där ett exempel på lyckad rehabilitering och kulturens undergörande effekt!

Jag var tvungen att googla potatishuvud – länk.

Och fler citat Woody Allen