Jag hör en efterlysning på P1 om minnen från Keith Jarretts Kölnkonsert 1975. Bra idé, tänker jag och återvänder leende till den tiden!

Det var en skiva som vände upp och ner på lyssnaren och jag hörde till dem som inte kunde få nog av de spröda tonerna som växer ut till mullrande flodvågor. Känslan var befriande och jag har sedan dess inte tvivlat på musikens kraft. Att bli indragen i något stort och mystiskt – förförd och förverkligad.

del 1
del 2
De övriga delarna finns in högerfältet

Håller det 33 år senare? Jag är inte orolig.