En bisarr och obehaglig tanke är föreställningen om att dela upp världen i vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. De disputerade förväntas stå för någon form av evig sanning och kan därför anställas tills vidare.

Vid sidan om detta utvalda prästerskap menar utredaren att det behövs personer som kan ge någon form av  tidsfärg åt utbildningen. De kallas adjunkter och erbjuds ytterst osäkra anställningsförhållanden. Tänka förväntas de inte kunna – det räcker nog med några muntra anekdoter och ett gott humör.

De lärarutbildare som ska stå för den beprövade erfarenheten ska ha en aktuell och relevant erfarenhet från verksamheten. De ska därför antingen vara tidsbegränsat anställda i högskolan, eller ha kombinations- eller utbytesanställningar mellan högskola och respektive skolform

Det nya författningsförslaget  (HUT s.35) är inte lättläst men jag förstår att det innebär en kraftfull förstärkning av statusen för de som representerar ett akademiskt perspektivet.

En adjunkt inom verksamhet som knyter an till lärarutbildning får anställas tills vidare, dock längst fem år.

Jag skulle önska att de personer som anställs vid en lärarutbildning har undervisningserfarenheter eller lärarexamen. Detta är också en vanlig tanke bland studenter. Mycket vanlig.

För mig tog det nog fem år att förstå allvaret i uppdraget att utbilda lärare. Jag tror att det skulle  vara slöseri att avskeda mig nu – om inte målet är att skapa en tokhierarkisk professorsmakt?