Vi diskuterar barnvisor och jag återvänder med en dåres envishet till Lennart Hellsings produktion. Kanske beror det på att vi sjöng de här sångerna när jag gick i lågstadiet, men jag vill gärna tro att det handlar om absolut kvalitet.

Jag funderar över varför  just de här låtarna i stort sett har försvunnit från skolans repertoar och var all överpedagogisk musik kommer ifrån? Vem ersatte den absurda humorn med sockersöt sentimentalitet? Var det teve som gjorde att Pippi och Emil konkurrerade ut Hellsings visor? Hur kan det då komma sig att Alice Tegnér lever kvar i välmåga?

Mitt aningen paranoida svar är att Hellsings anarkistiska nonsens inte passar in i den idylliska och tillrättalagda bild av barndomen som reproduceras i svensk skola och förskola.  Nio av de tio populäraste sångerna handlar, enligt en omröstning som barnradion gjort, om söta djur. Jag vägrar tro att barnen nöjer sig med denna torftiga sångskatt. Förstår kvinnliga pedagoger Lennart Hellsing? (Är frågan sexistisk?)

Sången om trädgårdsmaskeraden minns jag som en aning skrämmande. Tanken på att a-l-d-r-i-g komma fram är fortfarande ganska omskakande. Jag minns att jag tyckte att “aldrig” var väldigt länge.

Förstora

Från den omistliga sångboken Våra visor som verkligen borde ges ut i ny upplaga och delas ut av MacDonalds!