Eftersom utbildningen för lärare med inriktning mot Fritidspedagogisk verksamhet ska förkortas till tre år tar jag mig friheten att förkorta rubriken.
I senaste numret av Lärarnas tidning hittar jag en rejäl genomlysning av problematiken med fritidspedagogernas oklara yrkesroll och bedrövliga avtalsförhållande. Att göra samma jobb som de övriga lärarna men utan planerings- och förtroendetid tycks inte vara en framtidsinriktad lösning.
LR och Folkpartiet har bundit upp sig hårt i arbetstidsfrågan och motståndet mot reglerad arbetstid. Hur förhåller de sig till fritidspedagogernas krav? Är det tillräckligt många röster att vinna?
Är fritidspedagogerna skolans krockkuddar?
Jag läser om en gränslöst okunnig Skolinspektion som anmärker på att fritidspedagoger hållt utvecklingssamtal. Enligt examensordningen 2001 är fritidspedagoger lärare som kan ha 60p fördjupning i valfritt ämne.
På Lärarutbildningen i Malmö ställs årets antagning av Den fria tidens lärande in. Det känns en smula vemodigt när samhället skriker efter fritidspedagoger – men varför ska de gå 3,5 år nu när riksdagen har bestämt att det i framtiden räcker med 3 år? Antagligen är det också en status- och kvalitetshöjning? Fråga mig inte hur.
Tysta tankar 