Jag missade debatten i Lund. Den lär ha varit bra.
Fredrik och jag växte upp i samma kvarter och hans barndom tangerar min. Kanske är det därför som jag upplever de insinuanta påhoppen från stockholmsliberaler som särskilt obehagliga.
Fredrik Ekelund skriver idag på Dn om svåra frågor. Han försöker beskriva de utmaningar som vänstern står inför i ett hårdnande samhällsklimat och jag känner hans vånda inför de processer som skapat en växande främlingsfientlighet i vår stad.
I den nya mediepolitiska kartan som Maria Sveland målar upp har han därigenom straffat ut sig från de godas gemenskap.
Jag tänker att Liljestrand sällar sig till de ängsliga grindvakterna som vill reglera vilka samtal som bör föras på kultursidorna. Det är den verkliga ironin.
Uppdatering
Ann-Charlotte Marteus förklarar varför invandrardebatten bör vara ängslig.
Jag tycker hon överbetonar Ekelunds referenser till “kompisar” och använder dem till att förlöjliga honom. Frågan är om det är möjligt att förstå rasism och främlingsfientlighet utan att drabbas av den. Det är bekvämare att förfasa sig på avstånd än att samtala med de här personerna som lever nära den i vardagen.
När diskussionen blir konkret är det lätt att ta till ett raljant tonfall:
Hur gör man då, då? Ja, plötsligt börjar Ekelund plädera för att man inte ska låta invandrare bo där de vill. De bör inte bo i storstadsregioner, utan smetas ut jämnt över landet. Att den strategin redan har prövats och förkastats, bland annat för att invandrare ofta placerades där det fanns bostäder, men inga jobb, berör han inte. Huvudsaken är att invandrare inte bor varsomhelst. För det är – kulturrelativism? Va?
Det är en ganska vinklad läsning av Ekelunds text. Lite för angelägen att demonisera motståndaren.
Fredrik Ekelund tycks utgå ifrån att han och hans kompisar är upplysta per definition. Om de retar sig på muslimer, då är muslimer ett problem – exakt i paritet med deras obehag.
När vanligtvis kloka skribenter som Jens Liljestrand tycker att detta är en bra text – då blir jag bekymrad.
Den sortens etnocentricitet har lett européer väldigt fel, väldigt ofta
https://twitter.com/#!/jensliljestrand/status/172273434271825920
Jag läser Fredrik Ekelunds senaste bok och inser att det är alldeles för nära. Vi bodde 100 meter från varandra och beskrivningarna från våra kvarter är smärtsamt detaljerade. Fiskebäcksgatan och Sorlabäcksgatan var världen och Fredriks försök att göra den större och begriplig var också mina. Jag är (fortfarande) två år yngre än Fredrik och minns de stora killarna som avlägsna hjältar – samtidigt var gemenskapen stark på fotbollsplanen och det fanns alltid plats för en offervillig målvakt.
Händelserna kommer ibland alltför nära och jag fastnar i ett petigt avkodande av personer. De flesta har sina egna namn (eller smeknamn) och jag pusslar med ledtrådarna och mina minnesfragment.
Det går inte att skriva om boken som litteratur. Hur recenserar man en barndom?
Ärlig?
Jonas Thente sammanfattar i DN
Det är med andra ord just så patetiskt, fånigt och hjärtskärande smärtsamt som det låter. För min del så tycker jag att det är just det trevande och ofullgångna som gör Ekelunds bok till en bra roman.
”Mer liv än detta har jag aldrig upplevt”, skriver Ekelund på ett ställe om pojklördagarnas fotbollsmatcher.
Han har säkert rätt.
För vem vill sätta sig till doms över sina egna minnen, om de är lyckliga?
Sydsvenskan låter Björn Wiman recensera:
Hans barndomsminnen är givetvis inte mer eller mindre intressanta än andras; vad det kommer an på är som alltid förmågan att gestalta dem. Energikällan i hans bok är ljuset från det förlutna, inte som i mycket annan självbiografiskt färgad romankonst, mörkret.
Det gör ”Fadevår, tack för ljuset!” intagande, om än mer på ett personligt plan än på ett konstnärligt. Någonstans inom oss är Bosse Larsson ändå alltid vattenkammad och det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, kanske framför allt inte om man råkar bo i en stad ovan molnen.
I Expressen skriver Nils Schwartz en oblygt självupptagen recension och framhåller bokens svarta sidor.
Åskmolnet på Ekelunds ljusblå barndomshimmel uppenbarar sig först mot slutet av romanen. Det är inte oförsynt att avslöja det – tvärtom tror jag att berättelsen lyser starkare om man från början anar de mörknande skyarna vid horisonten.
Jag håller med. Livet bakom radhusfasaden var skört.
Jag växte upp i ett nybyggt radhusområde som kallas Nya Bellevue. Det är ganska enkla hus, men nu räknas det som fint att bo där – åtminstone om man hör till rätt stadsdel (Limhamn) och skola (Djupadal).
Varje dag efter skolan följde samma ritual. Släng väskan, ett stort glas oboy, på med skorna och iväg till fotbollsplanen i Bågängsparken. Vi var många barn och jag antar att arkitekterna skrattade högt när de kom på den galna idéen att bygga en rund fotbollsplan med två korsande spelplaner. Det gick alltså att spela två matcher samtidigt och maktens regel var enkel. Om det blev trängsel på mittfältet fick de yngre vänta på sin tur. Dessutom hade staketet stolpar på insidan som gjorde varje försök till vallning riskabla. Man riskerade att få sina dribblingsförsök i nacken.
Ändå har planen fostrat berömdheter som Anders Palmér och författaren Fredrik Ekelund. Nu läser jag att han tänker berätta sanningen om “rundan” i sin nya bok Fadevår, tack för ljuset. (Länk). Tusan också – det är ju min berättelse!
Nu väcks allt till liv igen. Nu väcker jag allt till liv trots att spåren av oss är borta, föräldrarna, kioskerna, macken, de hundratals barnen som myllrade omkring i sextiotalsfresken. Ingen av oss från då bor kvar i radhusmattorna där vi bodde – eller? Minns man oss idag i dessa hus som så försynt vittnade om stadens och Sveriges optimism? Finns barn där nu som upplever samma ljus, samma känsla av ljus och löfte som jag – vi? – gjorde då?
Fåfäng dröm: jag vill att vi samlas här, där, på Rundan, och återupprättar oss, alla, vad blev det av våra liv, våra drömmar, infriades alla löften som fanns i luften vi andades? Kan inte föräldrarna återuppväckas och komma dit de också?
Eller?
Fadevår, låt allting leva i evighet, amen.
Fredrik Ekelund återskapar en barndomsvärld i sin nya bok; han frammanar berusningen, glädjen och ljuset som föddes i honom bland kompisarna och på fotbollsplanen i Malmö. Dit flyttade han med familjen från Uppsala i början av sextiotalet.
Jag älskar malmöskildringar och är skräckblandat nyfiken! (Provläs)
Hans, Leif och Mats
Tysta tankar 