Den finska visdomen

Not surprisingly, play was a major source of joy in the classroom Rantala and Määttä observed (even when that play was not exactly what a teacher would wish: the researchers’ video camera caught one student fashioning a gun out of an environmental-studies handout). “Play is the child’s way of seeking pleasure,” the authors write, and it is a learning activity in itself; it shouldn’t be viewed as “a Trojan horse” in which to smuggle in academic lessons. Lastly, sharing and collaborating with other students is a great source of joy. One of the authors’ videotapes shows a student reacting with pleasure when a classmate, Paavo, says, “You are so good at making those dolls!” The researchers conclude: “Joy experienced together, and shared, adds up to even more joy.”

Finland leads the world in its scores on international tests, and the country has become an educational model for many in the U.S. Rantala and Määttä’s paper is a welcome reminder that academic excellence can coexist with delight.

Låt oss inspireras!

20120420-084603.jpg

Finländskt praktflum

Jag städar skrivbordet och hittar ett halvläst nummer av pedagogiska magasinet. Den finländske hjärnforskaren Matti Bergström beskriver baksidan av katederundervisning och plötsligt blir jag en aning mindre trött på tjatet om Finlands fantastiska utbildningssystem och exempellösa framgångar i PISA-mätningar. Det finns sprickor i muren. Länk

Detta betyder att nutidens västerländska kunskapsskola, där målet är att ge barnen största möjliga mängd fakta, måste byta inriktning. Vi lever i en ”informationsålder”, men borde vara på väg mot en ”värdeålder”, eftersom ett urval av värderingar blir det viktigaste även för barn. Därför måste vi bort från en skola med katederundervisning, där eleverna inte får reflektera över vad de tycker om undervisningen. Våra barn tycker inte om kunskapsskolan utan trivs vid sina datorer, där de fritt får välja den kunskap och de värden de vill. Och till slut väljer de alltid rätt! På detta sätt räddar de oss från att bli ”värdeinvalider”, en utbredd social sjukdom som är ödesdiger för mänskligheten.

Jag funderar på att hitta på någon form av omröstning men kommer inte på någon bra och nyanserad fråga. Det är nog bäst att lämna ett öppet svarsalternativ här!

Gåtan Finland

Utbildning som strid

Utbildning som strid

De flesta skoldebattörer tvingas förr eller senare ta ställning till fenomenet Finland. Många inspireras av lärarnas höga status och elevernas goda prestationer – andra förfäras av traditionellt arbetssätt och statisk organisation.

Merete Mazzarella referera en internationell studie i dagens Sydsvenska (ingen länk än) och de finska  barnen beskrivs som lärda men likgiltiga när det gäller frågor som rör samhälle och politik. Hon ställer allvarliga frågor :

Hur ska ett sådant resultat förstås? Är det för att ungdomarna inte tror att de har möjlighet att påveka samhällsutvecklingen? Är det för att det finländska samhället som sådant ter sig så ospännande? Är det just därför att samhällskunskap är något som lärs ut i skolorna som det har blivit ett skolämne bland många andra, något abstrakt att vara duktig på så länge man kan betygsättas men samtidigt något osexigt som omöjligt kan intressera en personligen?

En annan paradox tycks vara att unga miljömedvetna människor samtidigt vet väldigt lite om naturen. När jag som handledare fick lärarstudenter som inte kunde skilja mellan gran och björk, men visste allt om försurning och fotosyntes – då blev jag bekymrad.

Jag får nog leta reda på den här icke namngivna studien!

Vad lärde jag mig i Finland?

Yrkesakademin i Vasa ordnar många former av utbildningar. Nu vet jag att det finns fortbildning även för räv- och minkinseminörer. Det hade jag ingen aning om.

Jag har vaga minnen om en snuskig historia om bondgumman som aldrig hade träffat en inseminör. Poängen var ungefär:
– Han kan hänga byxorna på kroken.

Men det känns som om det fattas en bit på mitten?

Mitt finska försök

Jag har verkligen ansträngt mig för att komma nära den finska folksjälen under mitt besök i Vasa. Mina försök att föra in samtalen på backhoppning, längdskidåkning och rallystärnor har mötts med förbryllade axelryckningar. Hotellet har ingen bastu, stadens tangorestaurang är stängd, karaokebaren är ödslig och folk är besynnerligt nyktra. Värdfolket vägrar att deklamera Runeberg och jag möter mer gemyt än svårmod.

En tröst är den skrikande manskören Huajaat som ger konsert i Stockholm i dag. (Länk). Jag är i princip nyfiken på alla försök att formulera någon form av manlig position och tycker nog att de verkar ha ganska kul. Dessutom gör de några genuspolitiska uttalanden som inte är helt politiskt korrekta.

Det verkar vara ett trevligt gäng som umgås på ett ogenerat men högljutt sätt, säkert nyttigt för hälsan.

Jag ska pröva idén hos mina kamrater i det manliga nätverket på lärarutbildningen men kan redan höra invändningarna om stereotypisering…

Om vandrande sånger

Jag har fått en del underliga telefonsamtal genom åren. Ett av de märkvärdigaste var från Finland och kom från en förlagsredaktör som höll på med en nybörjarbok i svenska för finska barn. Hon ville gärna ha med en sång som fanns i Pojkaktig sångbok 1 – det var just en sådan visa som skulle väcka barnens intresse för det svenska språket. Jag fick senare boken och där finns sången med ordlista och allt. Jag kunde inte vara stoltare!

Lyssna på vad som finska barn tror är en typisk svensk barnvisa.

länk