På ett väldigt teoretiskt plan är jag för ett personligt förhållningssätt mellan lärare och elever, mellan vuxna och barn, mellan lärarutbildare och studenter. Jag talar gärna om betydelsen av att våga visa vem jag är och vikten att träda ut ur rollen som neutral tjänsteman i utbildningsfabriken.

Samtidigt finns det en stark tradition i skolvärlden som avråder lärare från att vara vän med barnen. Den professionella distansen är nödvändig för att kunna fatta kyliga beslut, upprätthålla diciplin och sätta rättvisa betyg. Vi läser texter om det assymentriska ansvarets logik.

Tingen ställdes på sin spets när några studenter bjöd in mig att bli vän på Facebook samtidigt som jag rättade deras tentor.

Till saken hör kanske att jag är en usel facebookanvändare. Jag vill gärna kunna skryta om att ha inblick i moderna sätt att kommunicera och försöker smygtitta på mina barns liv (de vägrar dock att göra mig till “vän” – jag är “pappa” och det kanske jag ska vara stolt över)

Nu bestämmer jag mig för den fega och enkla vägen – jag nekar vänskap med studenter. Förhoppningsvis är jag lite mindre kaxig när jag talar om den personliga relationens betydelse i framtiden.