Jag har varit på överdådig fest hos Enrique Pérez och det känns bra att se hur linjerna knyts samman. Bekanta från Chilekommittén, grannar på gatan, barn i samma klass, arbetskamrater på högskolan, dansen och musiken, maten och livsglädjen – kanske är bilden av den politiske flyktingen som doktorerar viktig att hålla upp för dem som inte tror på invandrarnas möjlighet att slå sig in i samhället. Vi behöver de här förebilderna som delvis riskerar att bli förtryckande framgångssagor.
Länk till porträtt i Sydsvenskan
Samtidigt inser jag att det inte har varit oproblematiskt och Enrique berättar i sitt tal om hur han efter vissa samarbetssvårigheter av facket rekommenderats att prata med företagspsykologen och fått följande tre råd:
1) Skrik inte!
2) Gör inga påståenden!
3) Prata inte hela tiden!
Nu ser jag fram emot självbiografin som kommer till hösten.
Grattis Enrique!