Jag läser Bob Dylans Chronicles och känner att kärleken börjar återvända efter den misslyckade konsertupplevelsen i våras. Det är en generös bok som ger många ledtrådar till den motvilliga gåtan Dylan.

Mest spännande är beskrivningen av inspelningen av Oh mercy där Dylan möter ett ett annat stort ego – Daniel Lanois. De verkar inte ha varit helt överens om syftet med samarbetet och Dylan värjer sig från tanken på någon form av förnyelse. Han är fullt upptagen med att hålla liv i sin gamla kreativitet och inte intresserad av att klättra upp för nya berg..

Samtidigt är det spännande att få titta bakom kulisserna och omstörtande för mig som trodde att geniet Dylan skrev och spelade in i himmelsk inspiration. 20 misslyckade tagningar och nedbrytande tvivel tycks ha varit grundläget i den svettiga studion i New Orleans

I The Man with the long black coat faller bitarna äntligen på polats och Dylan menar sig ha gjort sin I walk the line. Jag blir en aning förvånad över referensen till Johnny Cash, men inser att Dylan är mer mänsklig än jag har velat tro.
Det känns bra att ha tillgång till dator och kunna lyssna och kolla texten samtidigt. Jo – ungefär så bra är den!

Min lille vän vill höra Blowing in the wind och sjunga allsång. Det får han inte.