Utbildningspolitik eller cricket?

Varför tar inte drottningen emot mig?

Varför tar inte drottningen emot mig?

Jag brukar läsa The Guardian och Times på nätet. Ofta hittar jag djupsinniga analyser och likheterna med den svenska skoldebatten är slående. England har testat detaljstyrning och rigorösa inspektioner. Nu försöker högerregeringen backa sig ut ur den statliga tvångströjan och sneglar på svenska friskolor i ett försök att återupprätta det lokala kvalitetsarbetet. Samtidigt drabbas landet av offentliga nedskärningar i en omfattning som vi har svårt att föreställa oss. Ofta presenteras drastiska sparförslag som visar sig vara omöjliga att genomföra och regeringen har tvingats till ett antal förnedrande reträtter.

 

Allt detta  har nu kommit i skymundan av den stora cricketmatchen mellan Australien och England om The Ashes (länk). Efter 25 år av förnedring verkar det som om England är på väg att ta en gruvlig hämnd på lillebror och tidningarna är parodiskt nationalistiska. Jag anar vidden av rivaliteten och i The Times antyder en krönikör att det även handlar om olika former av manlighet. Australierna har framställt sig själva som mer virila och aggressiva, medan engelsmännen då tilldelats rollen som “old poms”. Nu har stunden kommit att visa vem som är de verkliga karlarna.

Familjens sömnschema är förryckt. Matcherna börjar halv ett på natten och varar i fem dagar (gånger fem). Jag får pedagogiska genomgångar om wickets och innings – men spelet fortsätter att vara ganska obegripligt. Det enda som jag verkligen känner igen mig i är segerglädjen och tror att gesten “the sprinkler” kommer att bli en klassiker.