Berlin är en provocerande stad. Vacker, vänlig och inbjudande. Pompös, skrämmande och med en historia som rymmer något av det hemskaste mänskligheten känner till. Monument finns överallt – och människorna lever i skulden på ett sätt som ligger på gränsen till självplågeriet. Åtminstone för unga människor förefaller det vidrigt att ständigt behöva stå till svars inför Hitlers brott.

Nu diskuteras om Forum för levande historia ska få i uppdrag att upplysa om kommunismens brott. Statlig historieskrivning är plågsam och antagligen var det ett misstag att bilda organisationen. Borgerliga debattörer försöker använda någon form av kålsuparteori för att rättfärdiga regeringens stolligheter.

1 2 3 4 5 6 Blogge sammanfattar

Det räcker med att åka till Berlin och gå på Murmuseet. Det är den sista resten av den hatade muren och ingen går oberörd därifrån (Checkpoint Charlie däremot är en turistfälla och helt möjlig att undvika)

Vid Museuminsel ligger resterna av Palast der republik. Denna jättelika byggnad håller på att rivas. Stål, betong och asbestrester fraktas bort på pråmar längs floden Spree. På platsen ska byggas ett nytt slott i gammal stil. Resterna av DDR suddas bort.

Vid flodbåtarnas angöringsplats har ett nytt museum öppnat där du kan leva ut din östnostalgi och ta på föremål från Walter Ulbrichts och Eric Hoeneckers tid. Det behöver inte jag. När vi åker till flygplatsen berättar föraren lite motvilligt om sin flykt och hur hans far fängslades och systern placerades i fosterhem.
– Det var ingen rolig tid.

Vi ser, vi hör, vi förstår. Vi glömmer inte och regeringen bör inte banalisera ondskan genom att göra historien till ett politiskt slagfält.