På twitter läser jag upphetsade inlägg som hyllar anmälarnas mod och integritet. Nu planeras en samordnad aktion där kvinnor (?) träder fram och berättar om tillfällen då de har känt sig tvingade att ha sex, men inte riktigt orkat eller vågat säga nej.

Tydligen har skribenterna goda kontakter på kultursidorna och möjlighet att samordna publicering och rubriksättning (?). Någon bekymrar sig för att detta ska uppfattas som ett ställningstagande i skuldfrågan, men jag anar att det är en marginell oro.

Samtidigt kommer det fram fler graverande detaljer om de båda anmälerskornas agerande. (Länk)

Jag är mycket förvånad att kristna feministiska ”jämställda” kvinnor så kan dyrka en Wikileakshjälte att de gör allt vad de kan för att få honom i säng så fort de får chansen. Och sen, när de kommer underfund med att han inte är lika intresserad av dem som de i honom, går de till polisen och anklagar honom för våldtäkt. Det visar på ett extremt förakt för de kvinnor som är verkliga offer för manligt våld och sexuella övergrepp. Beteendet är oförsvarligt.

(…..)

Om det skulle visa sig att åklagarna kommer fram till att det handlar om falsk tillvitelse så kommer hundratusentals män, som påstår att de flesta anklagelser om våldtäkt är falska, få vatten på sin kvarn. Det kommer tyvärr också att medföra att det blir ännu mycket svårare för verkliga offer att få upprättelse. Det vore en katastrof.

I internationell press framstår det svenska agerandet som mycket märkligt. Här i Sverige följer rapporteringen den vanliga ideologiska mallen: Är du för kvinnors rättigheter så är du emot Assange.

Kan det verkligen vara så enkelt?