Jag har alltid (nåja – nästan!) haft Mac och ibland blivit kraftfullt pikad för det. På Pedagogiska centralen, som har i uppdrag att ge IT-support till Malmös skolor, arbetade en man som muttrande brukade fräsa:
– Såna djävla skrivmaskiner borde förbjudas.
I hans värld använde riktiga män PC och helst MS DOS. En del av datorfientligheten bland Malmös lärarkår tror jag går att härleda till den här bisarra inställningen. Det stod många ouppackade maskiner i materialrummen och ITIS-satsningen flaxade förbi utan att lämna djupare spår.
Nu är jag på väg från Newcastle och dagens stora händelse är att iPad släpps till försäljning. När vi kommer dit är den värsta ruschen över och Mikael lyckas nappa åt sig ett exemplar. Jag rannsakar mitt sinne om det verkligen inte är så att jag egentligen skulle behöva en sådan apparat, men tvingas inse att vinsterna är små eller obefintliga. Det verkar korkat att köpa maskiner bara för att de finns – men det här behöver jag fundera vidare över. Jag kan också vara en smula småsnål mot mig själv.
Samtidigt är det spännande att se hur Apple har lyckats ta sig ut ur segmentet “prylar för de konstnärliga och intellektuella” till att bli ett vardagligt hjälpmedel för de breda massorna. Teorierna om kulturellt kapital är väldigt flyktiga.
