“Vi jobbar med språket”

Jag försöker följa med i aktuell forskning och tar chansen att lyssna på den gamle kollegan Anders Skans 90% seminarium på hans väg mot att bli s.k. kommunlicentiand. Läs mer om Resurscentrum för mångfald i skolan.

Så här presenterar Anders sitt projekt (länk) och nu närmar han sig slutet på undersökningen.

Det är viktiga frågor och Kristian Lutz gör en detaljerad genomgång av textens alla delar. Bloggaren i mig blir fort otålig – när blir det spännande – vad är poängen? Efter ett tag inser jag att vetenskapens värld inte bygger på att göra kontroversiella uttalanden eller att presentera enkla lösningar. Även försöken att lyfta fram “goda exempel” riskerar att avfärdas som “normativa ansatser”.

Riktigt spännande blir det när Anders och Kristian diskuterar barnens inflytande ur ett interkulturellt perspektiv. Jag ser att det vilar en tung tradition av omsorg och kompensatoriskt tänkande över pedagogernas tänkande som är svårt att kombinera med idéer om kompetenta barn och föräldrar.

Särskilt besvärligt är när didaktikens VAD- och HUR-frågor tvinnas in i varandra i en evig dans.

– Vad jobbar ni med?
– Språket?
– Hur jobbar ni med det?
– Vi använder språket?

Jag var tidigt misstänksam mot de så kallade språkförskolor som startades på 90-talet. För mig var det kränkande att vissa förskolor utropade sig till företrädare för “språket”. Vad trodde de att vi andra sysslade med? De förskolor som inte arbetade med språket borde stängas genast. Det kändes som ett onödigt flaggviftande.

Problemet med att göra språk till både mål och metod är att man riskerar att avfunktionalisera språkträningen. Vi tränar på språket för att vi vill lära oss språket. Samtidigt finns det  en sociokulturell retorik som betonar att språket finns i ett sammanhang och bör användas till något.

Jag tror Anders avhandling kommer att göra  diskussionen tydlig för oss som lever i utkanten av de här frågeställningarna.

Från Lärarutbildningens fasad

Från Lärarutbildningens fasad