– Hur ska jag kunna veta det när jag knappt kan hålla reda på mitt eget?

Var det Babben som sa så? Och var tog hon vägen?

Jag studsar till inför den mystiska uttråkade modellen som möter mig i trappan mellan Åhlens två våningar på Södergatan. Det är en lampa som hänger ner – inget örhänge. Men det hela känns så fel.

När jag var 11 år brukade vi åka in till centrum och utforska storstadens mysterier. Just här stod en fotoautomat och bildremsorna var eftertraktade troféer för en förortsgrabb som vill känna sig världsvan.

På den tiden hette varuhuset TEMPO och jag har svårt att vänja mig vid den nya mondäniteten. Märkeskläder är inte min grej. Efter 1000 sidor av Lars Noréns dagbok börjar jag få mer än nog av dyra kavajer. Oerhört mycket mer än nog. (Jo – den gode dramatikern överanvänder ordet “oerhört”  oerhört mycket) Tror ni att jag tänker sluta läsa? No way…