Detta är inte en blogg

och Åke Stolts krönikor går inte att läsa. För några veckor sedan skrev han ovanligt osammanhängande och okunnigt om “bloggfenomenet”. Idag beklagar han sig över att bloggare tycker att han generaliserar och dessutom mailar honom. Av barmhärtighetsskäl har antagligen nätredaktionen undvikit att publicera dagens text.

surrealistplumber.jpg

Annars försöker Stolt koppla samman Orwells Big Brother,  östaternas totalitära övervakningssystem och det faktum att många idag har mobiltelefoner med kameror. Om det finns någon poäng är den möjligen att det fanns kameror även i dessa miljöer. Guilt by association?

Arrogant och ignorant eller bara lite korkad?

Tidigare blogg om “stoltfenomenet”

Hotet mot Malmö…

…kan se ut på olka sätt. Ofta beskrivs massinvandringen från olika delar av världen som ett stort bekymmer och främlingsfientligheten lurar runt hörnet. Med statistik går det att beskriva dessa grupper och någonstans bakom siffrorna kan vi kanske bekräfta vissa fördomar.

Nu tar sydsvenskans lysande krönikör Claes Fürstenberg ett nytt grepp på problemet och avslöjar var det verkliga hotet kommer ifrån (Småland) – eller om det är tvärtom. Betänk också att det i varje hot också bor möjligheter. Tror jag.

Läs!

claes.jpg

Jan Stenmark har förstört…

…vanliga människors möjlighet att skämta genom att sätta en rolig text till en lustig bild. Han är liksom för bra. Den milda obevekliga humorn har gjort att min hjärna går igång varje gång jag ser en bild med viss vemodig stämning. Men jag tvekar – kraven är övermäktiga.

Kolla detta oemotståndliga bildspel! Artikel DN
Jag är ändå lite sugen på att hitta en lämplig text till nedanstående bild. Så mitt försök att öka interaktiviteten på bloggen (och kanske plocka popularitetspoäng hos mina akademiska vänner) är frågan:

– Vad säger mannen?

f.jpg

(Extrapoäng till bloggläsare som känner igen honom)

Susans förslag:

Alone in library, Foucault sighs deeply:

‘Power-fucking-saturday night, again …
-why did I say that power was relational?’

Mats: Jag tror vi har en vinnare!

Dubbel behörighet – en viktig fråga!

ork3.jpgIdag går det att på vissa lärosäten ta lärarexamen med kombinationer av olika åldersinriktningar. Det innebär att en del lärare kan arbeta i både förskola och grundskolans tidigare år. Regeringen tycks mena att detta innebär en försämring av kompetensen och svagare yrkesidentitet. Signalerna är tydliga och lärarutbildningsutredningen har fått direktiv att förstärka de olika profilerna – dvs dela upp utbildningarna.

Jag hör till dem som menar att de dubbla behörigheterna är en viktig väg för att höja förskolans kvalitet och status. Mina argument bygger på några enkla antaganden.

1) Det är möjligt att använda erfarenheter från den ena verksamheten i den andra. Kunskaper och färdigheter är delvis generaliserbara.

2) Det finns starkt gemensamma drag i uppdraget. Läroplanerna liknar varandra till förväxling och förblandning.

3) Jag har mött studenter med en från början tydlig grundskolläraridentitet som tillför förskolan massor av energi. De har dessutom ett förhållningssätt som förkroppsligar en syn på att båda verksamheterna är lika viktiga och utmanande. Det är en stark belöning för mig att se f.d. studenter som handledare utbilda nya studenter i denna nya tradition.

4) Om vi utbildar “rena” förskollärare tror jag att snedrekryteringen av dessa studenter kommer att skapa andra problem. Hultkvist och Palme beskriver förhållandena utifrån perspektiven genus och klass i en läsvärd rapport.

Jag är bekymrad över att en romantisering av den gamla förskollärarrollen leder till lösningar som på ett katastrofalt sätt sänker yrkets status ytterligare. Många kommuner har lagt ner mycket arbete på att hitta mötesplatser skola-förskola och idag finns starka tendenser till en gemensam kunskapssyn.

Björklund och lärarutbildningsutredningen riskerar att inte bara spola ut barn och badankor med badvattnet. Jag är orolig för att de håller på att bära ut själva badkaret och riva upp vattenledningarna. Snart ger de sig på kaklet också…

byskola.jpg

Jag saknar gynekologen i Askim!

gyn.jpgDet var något stillsamt gripande i TV-serien som gör att jag vill veta mer om personerna. Den deprimerade gynekologen, den ömhetstörstande frun, den bufflige företagaren med poetiska drömmar, hans sexuellt frustrerade fru, stackars Sture som dog ensam i garaget och hans magnikt arga fru (Mona Malm som alltid bara är knäckande bra)

Överklassens diskreta problem blev ömsint skildrade – komiken lågmäld och medkännande. Personerna sårbara och älskansvärda. Fyra avsnitt är alldeles för lite! Jag vill ha mer – mycket mer.

Mobbaren mår bra?

I Svd återges en forskningsrapport som avslöjar myten om att det är synd om mobbaren

– Mobbarna är psykiskt starka och omtyckta bland sina jämnåriga. Det stärker deras välmående, säger Juvonen.

Resultatet utmanar uppfattningen att mobbare innerst inne är osäkra och behöver hjälp och stöd.

hitchcock_musicf.jpgDiskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.

Korståg och häxbränning kanske är att överdriva – men kraftfulla åtgärder i folkpartistisk förpackning kan vi antagligen snart se svepa fram över landet. Allt är bättre än den krypande känslan av vanmakt som förlamar en del skolor. Vi måste göra något – frågan är bara vad?

Är det någon mer än jag som tänker på Gösta Ekman som fängelsedirektör i Släpp fångarna loss – det är vår? Han ville gärna bestämma någonting och visa handlingskraft.

Han ville inte se att fängelset var en del av ett system som skapade problem. På samma sätt väljer skolan att se barnen som problembärare. Lösningen blir en metodfråga. Forskarna tycks ställa upp på regeringens grundsyn och erbjuder kataloger med evidensbaserade lösningsförslag.

Tidigare blogg

Hallå världen! Hallå Zenit!

Jag är barnsligt glad över att få vara med om att organisera en utbildning där blivande lärarna får möta Sidas verksamhet Zenit som finns i Malmö på Kommendanthuset och i Stockholm på Kulturhuset

vinoud.jpg

För alla som är allergiska mot moraliserande propaganda om eländet i världen är det en befrielse att få informationen i en form som är lockande, lekfull och utmanande. Fantastiska guider arbetar under mottot:
– Engagera, inspirera, nyansera!

Spelet (som finns i digital version också) är en stark ingång till moraliska diskussioner och upplevelsen av att mina beslut får konsekvenser tror jag fastnar hos studenterna. Plötsligt är det lättare att se värdet i värdegrunden. Min cyniska sida har semester!

Konst – som jag vill ha den

Jag är misstänksam mot konst. På Österlen tar jag omvägar runt allt som liknar gallerier, men hemma i Malmö känns det bättre. På min gata ligger Galleri Persson som alltid har sevärda utställning. Just nu visar Bertil Warnolf konst som vrider om huvudet på mig.

b1.jpg

Bertil har alltid varit duktig (och ibland nästan för duktig) men nu finns det en balans mellan virtuositet, allvar och lekfullhet som gör det till en angelägen och spännande utställning. Handens lek med ögat – men också nåt oroande som stannar kvar.

Mesarnas hjälte del 2

Jag ser Luuks intervjuer och funderar över den fasta programpunkten skämmigaste skivan. Det är något gripande med bilden av musiken som starkt identitetsskapande faktor. Samtidigt är det kanske så att rätt musik vid rätt tillfälle leder dig vidare. Inom pedagogiken diskuteras ibland critical moments – situationer när ideologin prövas och du visar vem du är.

feli.jpg

Jag ser ett sådant tillfälle i mitt liv. Vår familj köper grammofon sent och jag handlar min första LP-skiva vid 14 års ålder. På Broddmans räcker min månadspeng till en (1) skiva så det gäller att välja rätt. Den kommer att spelas tills jag gillar den. Jag står inför ett vägval av oanad betydelse. Här stakas min musikaliska framtid ut.

I min högra hand håller jag en samlingsskiva med José Feliciano. Den blinde gitarristen med den gälla rösten som sjunger vemodiga ballader och lättsamma schlagers.

ledi.jpg

I min vänstra håller jag Led Zeppelins första skiva. Här finns möjligheten att göra ett val som förvandlar mig till tung kompromisslös rockälskare. Ingenting skulle vara mer rätt.

Jag kommer hem med José och mamma tycker att han sjunger trevligt. Några månader senare spelar jag banjo i en dixielandorkester. Hur kunde det bli så fel?

Detta hände i en tid vi inte använde ordet cred – nu vet jag vad det innebär. Den hårda vägen.

Kanske finns det ett öde i alla fall?

Mosippan, Barnkonventionen och NIMBY

Som lärarutbildare är jag en del av statens propagandaapparaten. Min uppgift är att förmedla en tro på konventionernas betydelse. Därför lägger vi stor vikt vid att studenterna känner till vilka överenskommelser som styr skola och social verksamhet i Sverige och världen.

Det blir plågsamt när verkligheten avviker från bilden av det goda samhället. Sällan har ett socialt misslyckande gestaltats så tydligt som i veckans Uppdrag granskning. (alternativ länk) Jag har nog aldrig sett så skamsna politiker och tjänstemän.

cry.jpgUtanför nordöstra Malmö ligger en f.d. flyktingförläggning som heter Mosippan. Idag används den som övergångsboende för människor som är svårplacerade på en överhettad bostadsmarknad. Många barn fastnar i en miljö som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för. Nadja Yllners reportage är svårt att glömma. För oss som tror på myten om folkhemmet kan det vara nyttigt att påminna sig om hur lätt det är att hamna i kylan – och hur svagt socialtjänstlagens skydd är när det gäller barnen.

Jag är glad över att ha varit där och spelat några gånger på Rädda barnens kvällsaktiviteter. Jag är inte så stolt över hur samhället väljer att blunda för hur barnen har det där. Jag är riktigt förbannad på regeringstalesmannen som lägger skulden på kommunerna när det är lagändringarna som har gjort situationen omöjlig på lokal nivå.

mo.jpg

Den svåraste frågan är kanske om jag skulle vilja ha de här människorna som grannar. Om jag inte oreserverat kan svara ja kanske det vore ärligare att tiga. NIMBY-folket är en starkt och skamlig rörelse. (Not-In-My-Back-Yard)