och Åke Stolts krönikor går inte att läsa. För några veckor sedan skrev han ovanligt osammanhängande och okunnigt om “bloggfenomenet”. Idag beklagar han sig över att bloggare tycker att han generaliserar och dessutom mailar honom. Av barmhärtighetsskäl har antagligen nätredaktionen undvikit att publicera dagens text.
Annars försöker Stolt koppla samman Orwells Big Brother, östaternas totalitära övervakningssystem och det faktum att många idag har mobiltelefoner med kameror. Om det finns någon poäng är den möjligen att det fanns kameror även i dessa miljöer. Guilt by association?
Arrogant och ignorant eller bara lite korkad?
Tidigare blogg om “stoltfenomenet”
Det var något stillsamt gripande i TV-serien som gör att jag vill veta mer om personerna. Den deprimerade gynekologen, den ömhetstörstande frun, den bufflige företagaren med poetiska drömmar, hans sexuellt frustrerade fru, stackars Sture som dog ensam i garaget och hans magnikt arga fru (Mona Malm som alltid bara är knäckande bra)
Diskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.
Utanför nordöstra Malmö ligger en f.d. flyktingförläggning som heter Mosippan. Idag används den som övergångsboende för människor som är svårplacerade på en överhettad bostadsmarknad. Många barn fastnar i en miljö som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för. Nadja Yllners reportage är svårt att glömma. För oss som tror på myten om folkhemmet kan det vara nyttigt att påminna sig om hur lätt det är att hamna i kylan – och hur svagt socialtjänstlagens skydd är när det gäller barnen.
