Wiehe, Dylan och språket

bobdy.jpg

Mikael Wiehe skriver i Sydsvenskan om den svåra konsten att översätta Dylan. Efter tre skivor finns det erfarenheter värda att fundera över. Översättning är en svår konst och fällorna verkar vara många. Längtan efter att hitta den röda tråden och göra en exakt trogen översättning – samtidigt som det är tomrummen och motsägelserna som är själva essensen av Dylan. Slutklämmen är svårslagen:

Kanske är det dessa tomrum i Bob Dylans texter, musik och liv, och folks möjlighet att själva fylla i, som är en del av förklaringen till hans storhet. Var och en kan skapa sin egen Bob Dylan. Var och en kan göra en Bob Dylan efter sitt beläte. Vi blir alla medskapare. Vi blir Gud!

Själv hör jag också till de hjälplösa beundrarna som slukar Uncuts genomgångar av vilka som är de 100 bästa låtarna. Min inre nörd tycker det är enormt viktigt att ta ställning till om Blonde on blonde eller Blood on the tracks är hans bästa album. Själv håller jag på den senare och tänker viga sommaren åt att översätta You gonna make me lonesome when you go. Särskilt raderna om Verlaine och Rimbaud utmanar mig på många plan. Vilka svenska poeter passar in här?

I’ve seen love go by my door
It’s never been this close before
Never been so easy or so slow.
Been shooting in the dark too long
When somethin’s not right it’s wrong
Yer gonna make me lonesome when you go.

Situations have ended sad,
Relationships have all been bad.
Mine’ve been like Verlaine’s and Rimbaud.
But there’s no way I can compare
All those scenes to this affair,
Yer gonna make me lonesome when you go.

Läs hela texten

Annars läste jag samlade Dylanintervjuer (ett exempel, ett annat i Stockholm!)i somras och blev helt bedövad av hans humor. Dylan var verkligen inte arrogant eller elak. Han försökte bara svara på helt idiotiska frågor utan att förnedra sig.

– What´s your songs about?
– Well, some of them are about five minutes and some can even be about seven…

Jo – bloggen har ju ett tema: Utbildning. För mig är det inspirerande att möta en person som vägrar vara förebild. (Jag vet det är en paradox!) Många lärare går vilse i sina tankar om att vara en förebild för barn. Jag tror det räcker med att vara någorlunda ärlig, kompeten och intressant. Sen är det upp till barnen att bedöma om det finns något djupare att hämta.

Gnällfritt 2

cash.jpgEftersom jag ålagt mig själv 21 dagar av gnällförbud har det uppstått ett starkt behov i min kropp av att höra på klagande musik. Allra mest attraktiv är Johnny Cash som nästan slår rekord i självömkan på A legend in my time.

If heartaches brought fame
in love’s crazy game,
I’d be a legend in my time.
If they gave gold statuettes for tears and regrets,
I’d be a legend in my time.

But they don’t give awards, and there’s no praise or fame
For a broken heart that’s been broken over love that’s in vain.

If loneliness meant world acclaim,
Then everyone would know my name
I’d be a legend in my time.

Nu väntar jag på att arbetskamrater och familj ska upptäcka (och uppmuntra!) den genomgripande personlighetsförändringen. Helst innan jag blir tokig. I somras hade jag en period av “ödmjukhet” som ingen trodde på…

Efter en dos Johnny Cash är ordningen återställd. Allvar råder.

Annars finns alltid hans version av Hurt

Mats har en gnällfri dag

glad.jpg

Anna Larsson beskriver rörelsen mot gnäll.

… jag läste om den amerikanske pastorn och författaren Will Bowens massrörelse A Complaint Free World, inspirerad av hans bok med samma namn. Faktum är att i detta nu traskar flera miljoner människor runt med ett lila gummiarmband med inskriptionen ”en gnällfri värld”. Målet är att inte gnälla, kritisera eller skvallra på 21 dagar (så lång tid brukar det nämligen ta att bryta en dålig vana). För varje återfall får man flytta armbandet till den andra handleden. Och börja om igen. Men tar man sig igenom till andra sidan gnällträsket lovas ett bättre och lyckligare liv.

Idag är dagen då jag viger mitt liv åt denna rörelse. Likt en manisk Kay Pollack kommer jag förtjust att utropa:
– Så bra att just detta hände mig så att jag fick träna mitt tålamod!

Tacksamhet och positivt tänkande kommer att driva omgivningen till vansinne. Mitt milda leende ska sprida ljus över nejden. Om jag blir helt odräglig hoppas jag att någon slår mig försiktigt i huvudet med något mjukt. Men fram till dess kommer jag att le, ett lätt debilt inåtvänt leende.

De förutsägbara medierna

vio.jpg

Den förfärliga knivskärningen av en rektor i Stockholm skapar behov av syndabockar. Svt/rapport har gjort en slarvig kartläggning och konstaterar att lärarstudenterna vid ingen av Sveriges största lärarutbildning får några kunskaper om vad de ska göra vid våld eller hot om våld.

“Lärarutbildningarna förtíger effektivt att en tredjedel av landets lärare har utsatts för våld eller hot om våld”. (Är det inte lite slarvigt att föra samman dessa två frågeställningar?)

Jag vet att studenterna vid Malmö Högskola läser bl.a. Juridik för pedagoger (Erdis) och Ansvarsfrågor & sekretess (Svensson, Bengtsson).

De tillfrågade studenterna vill veta “exakt vad de ska göra” och “vilka metoder som fungerar”.

Varför blir jag så trött av denna bedövande tilltro till snabba lösningar?

Regler är viktigt

bil.jpg

– fast regler kan vara ganska olika. I Paris vet jag inte om det är förbjudet att parkera inom nio meter från hörnan.

Jag är på väg in i den extrema pragmatismen. Bara det funkar – då är jag med på allt.

Runt om mig möter jag en övertro på att språket är ett meningsfullt sätt att reglera verksamheter. Det måste alltid finnas en formulerad plan som går att utvärdera utifrån vissa kriterier. Ofta känns det som om planen är viktigare än människorna.

Vi borde parkera oftare i hörn. Men å andra sidan:

– Hur skulle det se ut om alla gjorde det?

Jag menar om alla parkerade i samma hörn…

Varför gråter vissa lärare när de rättar studenternas tentor?

angst.jpgMonika Ringborg kommenterar en artikel i DN om tentaångest hos studenter. Hela rapporten finns på SCB:s hemsida.

Just idag ligger min samlade medkänsla hos lärarna som kämpar för att hitta några förmildrande drag hos de studenter som varken har varit på föreläsningarna eller läst böckerna. Förklaringarna är lika många som gripande. Livet är inte enkelt. Alla vill vi vara på den goda sidan och lusten att fria är stark.

En annan dag kanske jag kan se problemet ur en annan synvinkel. Kanske ur Per Lagerkvists?

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

 

Läs hela dikten

 

Vårdad klädsel – korkat sunt förnuft

hund.jpg

Idag lyssnade jag på Radio Malmöhus (confession time…) som berättade om försäljaren Markus Persson (Sydsvenskan  AB). Han hade färgat håret rött och nu försvarade chefen Stefan Dinesson beslutet att skicka hem honom med att upprepa mantrat: Klädseln måste vara vårdad – vi har våra regler.

Reportern framhärdade i att få en beskrivning av vad som menades med denna vårdade klädsel och då kom den – alla dumma frasers urmoder – alla fördomsfulla idioters halmstrå – alla makthavares mystiska själrättfärdigande…

– Det förstår väl alla att det är sunt förnuft som avgör!

Jag känner hur det rycker i revoltnerven och vill genast pröva alla gränser. Samtidigt funderar jag över hur stark trycket är på lärarstudenterna som kommer ut på skolor att anpassa sig till den rådande skolkoden. Ofta behöver ingen säga till dem. Det sker med en smygande automatik och en dag står de där. Sunda och förnuftiga. Grå, grå, grå…

ind.jpg

En bra dag är en dag utan katastrofer

Låter jag trött? Eller bara lite uppgiven? Kanske en aning missmodig inför utsikten att planera kurser i tider av ekonomiska nedskärningar.

headmaster.jpgNär kommunerna drabbades av besparingar brukade chefer och fack ropa på konsekvensbeskrivningar.
– Vad är det vi inte ska göra?
– Vilka mål ska prioriteras ner?
– Hur drabbar åtgärderna barnen?

När högskolan sparar tycks taktiken vara den omvända. Vi skruvar upp ambitionerna i kursplanerna. Vi trycker in fler och mer sofistikerade mål. Vi ersätter undervisning med tidskrävande examinationer för att i bolognaprocessens anda kunna mäta prestationerna på ett rättvist sätt.

Jag önskar att det inte gjorde så ont att tänka på lärarutbildningen som en hantverksutbildning med utrymme för täta möten lärare-student.

Jag önskar att litteraturstudier och storföreläsningar kunde ersätta en del av det som vi nu lyfter ut (bild, drama, slöjd, musik, natur, metodik)

Jag önskar att examensarbetena verkligen är nödvändiga och att resurserna som läggs på dessa är väl använda.

Jag önskar att tomten är snäll mot alla barnen, studenterna och lärarna i år. Det önskar jag verkligen.

Ingrid Pramlings vrede…

buttonboy.jpg…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken Sveket mot de små barnen uttrycker hon precis den besvikelse mot regeringens förskolepolitik som jag i mitt koleriska grundläge misslyckas med att förmedla. (Jag borde träna på min kyla.)

Må politikerna darra när professorn talar. En genomskinlig och hycklande retorik som talar om de små barnens betydelse – men i verkligheten sänker statusen för de som arbetar med dem. Usch – starta mig inte!

Resten av numret är som vanligt också lysande och bildredaktören Katta Nordenfalk lyfter texterna till de oväntade höjderna. Sällan känns fackföreningsavgiften så väl använd.

P.S. Länken är till ett coolt format som jag inte sett förut. Antagligen behöver du en ny version av Java…

Min inre hemmafru

Youtube är fantastiskt. 90-talets ändlösa väntan på att MTV eller Z-TV skulle spela något vettigt har idag ersatts av ett sparsmakat tittande på sådant som man bara måste se. Till denna kategori hör I want to break free med Queen.

Efter Rufus Wainrights vemodiga och nostalgiska utflykter känns det bra att låta Freddy Mercury ta fram dammsugaren och röja upp i identitetsträsket. Bortom rollerna och poserna dunkas budskapet in: Kärleken befriar!

Efter att ha hyllat två gayikoner kommer jag att få arbeta i både motvind och uppförsbacke som företrädare för den traditionella och fyrkantiga manligheten inom skola och förskola. Men det är det värt.

I Svd skriver Jenny Nordberg om de nakna mäktiga männen som simmar omkring i dunkla bassänger på New Yorks herrklubbar. Samtidigt är för första gången medelinkomsten högre för kvinnor än för män i åldern 20-30 i denna stad. Matriarkatet tar sig olika uttryck.