Mikael Wiehe skriver i Sydsvenskan om den svåra konsten att översätta Dylan. Efter tre skivor finns det erfarenheter värda att fundera över. Översättning är en svår konst och fällorna verkar vara många. Längtan efter att hitta den röda tråden och göra en exakt trogen översättning – samtidigt som det är tomrummen och motsägelserna som är själva essensen av Dylan. Slutklämmen är svårslagen:
Kanske är det dessa tomrum i Bob Dylans texter, musik och liv, och folks möjlighet att själva fylla i, som är en del av förklaringen till hans storhet. Var och en kan skapa sin egen Bob Dylan. Var och en kan göra en Bob Dylan efter sitt beläte. Vi blir alla medskapare. Vi blir Gud!
Själv hör jag också till de hjälplösa beundrarna som slukar Uncuts genomgångar av vilka som är de 100 bästa låtarna. Min inre nörd tycker det är enormt viktigt att ta ställning till om Blonde on blonde eller Blood on the tracks är hans bästa album. Själv håller jag på den senare och tänker viga sommaren åt att översätta You gonna make me lonesome when you go. Särskilt raderna om Verlaine och Rimbaud utmanar mig på många plan. Vilka svenska poeter passar in här?
I’ve seen love go by my door
It’s never been this close before
Never been so easy or so slow.
Been shooting in the dark too long
When somethin’s not right it’s wrong
Yer gonna make me lonesome when you go.Situations have ended sad,
Relationships have all been bad.
Mine’ve been like Verlaine’s and Rimbaud.
But there’s no way I can compare
All those scenes to this affair,
Yer gonna make me lonesome when you go.
Annars läste jag samlade Dylanintervjuer (ett exempel, ett annat i Stockholm!)i somras och blev helt bedövad av hans humor. Dylan var verkligen inte arrogant eller elak. Han försökte bara svara på helt idiotiska frågor utan att förnedra sig.
– What´s your songs about?
– Well, some of them are about five minutes and some can even be about seven…
Jo – bloggen har ju ett tema: Utbildning. För mig är det inspirerande att möta en person som vägrar vara förebild. (Jag vet det är en paradox!) Många lärare går vilse i sina tankar om att vara en förebild för barn. Jag tror det räcker med att vara någorlunda ärlig, kompeten och intressant. Sen är det upp till barnen att bedöma om det finns något djupare att hämta.
Eftersom jag ålagt mig själv 21 dagar av gnällförbud har det uppstått ett starkt behov i min kropp av att höra på klagande musik. Allra mest attraktiv är Johnny Cash som nästan slår rekord i självömkan på A legend in my time.
Monika Ringborg 
När kommunerna drabbades av besparingar brukade chefer och fack ropa på konsekvensbeskrivningar.
…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken 
