Jag tror att Tore Skogman var ett äkta geni. Lyssna på fraseringen och energin i sången. Versfötterna dansar fritt och jag vill bara skriva lika flytande texter.
Dessutom skulle jag vilja veta hur personen som kombinerade filmen och musiken tänkte. Postmodernismen innebär att gränser överskrids. Just denna gräns visste jag inte ens fanns.
Ann Heberlein uttrycker en del tveksamheter inför det ständiga kramandet i samhället. Det tycks vara klassbundet, men också präglat av lokala skillnader. Läs.
Jag ser att frågan är laddad och egentligen djupt personlig. Samtidigt finns det kulturella mönster som förändras över tid och koder att förhålla sig till. I kramen utplånar vi tillfälligt avståndet mellan individerna. Närheten skapar en intimitet som kan vara behaglig eller djupt hotfull. När jag började arbeta på Lärarutbildningen efter 25 år i förskolan reagerade jag inför det ofysiska sättet att umgås. Folk rörde inte vid varandra. Inte ens på fester! Nu har jag vant mig – men det tog några år.
Jag läste en indisk krönikör som försökte ge goda råd i frågan. Det samhället är djupt kluvet mellan stark traditionalism med hierarkisk männiksosyn (de oberörbara) och en fnissig naiv längtan efter fysisk kontakt. Att se indiska män busa med varann på stranden är ljuvligt.
Det fanns vissa kategorier som var oproblematiska.
1) Familjen och släkten
2) De som har sett dig naken. (hit räknades nannysar – dock ej läkare)
De svåra fallen var arbetskamrater och särskilt chefer ställde till problem. Om jag minns rätt slutade krönikan med den lite fega uppmaningen:
– Om du tvekar – låt bli!
Jag är gammal nog att minnas Pecka och Bibbi Langer som gjorde skandal på sextitalet genom att dra igång kampanjen “Kramas mera”. Det kan vara julen eller ett anfall av allmän blödighet, men jag är med!
Just nu går det inte så bra för landets lärarutbildningar. Vikande söktryck leder till ekonomiska åtstramningar – för att inte säga nedskärningar. Budgeten är ansträngd och svångremmen åtdragen. Fraserna från ekonominyheterna sipprar in i vårt vackra hus och sakta inser vi som arbetar här att det faktiskt är allvar. Det fattas pengar och det innebär färre lärartimmar i kurserna.
Det finns olika sätt att möta situationen. Någon menar att vi bör satsa oss ur krisen och försöka hitta nya spännade uppdrag och målgrupper. Andra tror att det är forskningspengarna som ska ge kraft att stå emot. De vackra visionerna tar inte paus – vidare framåt uppåt!
En väg är att “dela underskottet solidariskt” – det innebär att de enheter som faktiskt har studenter ska skära ned med lika mycket som de som inte har studenter. Solidariteten gäller då på personalnivå – inte studentnivå. På min enhet (som har många studenter) ska studenterna uppnå samma mål som för två år sedan, men antalet lärartimmar (med lika många studenter) i 4:2-kursen har sjunkit från 1200 till 710. Det är en utmaning som heter duga.
Jag är van vid nedskärningar och krispaket från mina 25 år i kommunen. Men jag tror också att det där finns en annan tradition av att göra konsekvensbeskrivningar. Nu lämnas vi lärare att lösa situationen med outtalbara och svårsmälta alternativ
1) Sänk kraven i målbeskrivningen – så får jag inte ens tänka.
2) Fokusera vid examinationen. Vänj dig vid tanken att de svaga studenterna från studieovana grupper sorteras bort. Det stöd som skulle kunna hjälpa dem att bli godkända finns inte – så vill jag inte tänka.
3) Fokusera vid undervisning. Idag läggs ungefär en tredjedel av resurserna på examination. Bilden av rättvisa och mätbara kunskaper dominerar utbildningens tankar om lärande på ett förödande sätt. Så vill nog inte studentkåren att jag ska tänka.
Efter denna utflykt i det otänkbara viskar jag försiktigt:
S-k-y-d-d-a k-ä-r-n-v-e-r-k-s-a-m-h-e-t-e-n!
Därför var det en ren befrielse att få vara med om Johan Södermans disputation på avhandlingen Ra(p) i käften. Mats Trondman var lysande och jag har aldrig varit med om en disputation med sådan energi. Nyfiket och prövande diskuterades frågor som jag tror de flesta i den överfulla salen var djupt intresserade av. Det mesta spännade var kanske diskussionen om hiphopvärlden som alternativ högkultur. En hierarkisk organisation med tydliga normer och bildningsgång. Johans undersökning från USA antydde att det finns sådana starka tendenser. Hiphopen blir den nya jazzen med kurser och professorer.
Då hände något oerhört. Behrang, som är en av Johans informanter, blandade sig i den lärda diskussionen och beskrev hur hiphoprörelsen i Malmö arbetade med att ge ungdomarna en röst. Inte för att skapa karriärvägar eller agera folkskollärare (en populär metafor under förmiddagen). Nej syftet är uttryckligt politiskt aktivistiskt på ett sätt som inte passade in i varken Durkenheimers, Bourdieaus, Adornos, Foucaults eller Benjamins teoribildningar.
Roligare än så tror jag inte det blir inom akademien. Men det räcker länge!
Jag ser Uppdrag gransknings reportage om köttfusket inom ICA och säger bara:
– Jag är tjockad!
Josefssons dramaturgi är klockren. Giriga lögnaktiga butiksägare slingrar sig som maskar alltmedan bevisen presenteras. Dagens uppföljning i Sydsvenskan 2 där den ångerköpte VD:n visar sig vara den person som har lagt ner kvalitetsarbetet lyfter reportaget till principiella höjder. Allt följer en egen ljuvlig journalistisk logik som klär av mina föreställningar om Sverige som ett tryggt och moraliskt reglerat land. Nu vill jag se bovarna lida så att min bild av rättvisa kan återuppstå.
Den definitiva utmaningen för Stig och hans glada reklamfilmsgäng är att ta steget från det ironiska och distanserade till det allvarliga. Nu behöver ICA jobba med sin trovärdighet och rehabilitera ett skadat varumärke.
Den gamle revolutionären Mosesson såg inte helt glad ut över att representera denna grupp.
Just när jag är så nära att börja gnälla – då händer det! Min vän Soffi skickar en länk till en rolig film och plötsligt tror jag på livet, skolan, konsten och mig själv. Sådana här filmer vill jag också göra.
Jag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.
Lagerberg skriver:
Lärarna behandlas som kunder som kommer in i en butik och möter skylten “Här har vi förtroende för varann, var vänlig visa upp medhavd väska!” Utvärdering och kvalitetssäkring har blivit modeord.
Jag skulle gärna säga att livet på Lärarutbildningen följer en annan logik. Det skulle jag verkligen vilja säga.
Tanken går till 50-talets planhushållning i Kina. Snart samlas vi på fälten för att smälta ner våra hushållsredskap. Allt för att bevara myten om den stora goda planen.
På gravstenen står det:
Han uppnådde i alla fall målen
På fredag disputerar min gode vän och värderade medarbetare Johan Söderman med avhandlingen Rap(p) i käften. Opponenten Mats Trondman brukar se till att det blir spännande diskussioner.
Musikhögskolan i Malmö Fredagen den 7/12 kl. 10.00 lilla salen.
Sydnytt sände ett kul porträtt i fredags (i slutet av programmet).
P.S. Detta är Johans roliga elvismin. Försök själv ska ni se hur lätt det är…
Vid mogen ålder tog jag idag mitt livs första riktiga banklån. Kroppen gjorde motstånd och Göran Perssons ord ringde i öronen. “Den som är satt i skuld är icke fri”. Kanske var min bild av bankväsendet präglat av alla westernfilmer jag sett där banken har tagit gården efter att skörden slagit fel. Kort sagt – jag var lite spänd.
Den alltigenom sympatiske bankmannen skakade bekymrat på huvudet åt min oro. Med vår ekonomi var han beredd att låna ut mycket mycket mer. Och amorteringar var bara dumt…
Jag ser med bävan fram emot en framtid som avskräckande tv-kändis och undrar om det är Grannfejden ellerSkuldfällan som ska kasta evig skam över familjenamnet? Det är tur att Olsson är ett vanligt namn. Det kunde varit värre. Jag kunde ha hetat Troillius och gjort mig känd som Plastikkirurgen utan gränser.
I senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) skriver Christer Wallentin om sin far skrothandlaren som hade en särskild förmåga att uppskatta vikt med ögat och därigenom kunde göra snabba affärer.
I lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.
De som inte behärskar skrift på akademiens villkor riskerar att marginaliseras.
Samtidigt ska skolan samverka med det omgivande samhället. Där finns en annan värdeskala och en mer nyanserad syn på vad kunskap är.
Jag tänker på Christer Wallentins ord:
En människa kan mycket mera än hon tror
när jag läser studenters texter. Ofta tycks de vara uppskrämda av kraven på att uttrycka sig i en skriftlig form som är starkt normativ. Vi lärare får inte syn på deras fulla kapacitet. Språket begränsar och sorterar, förminskar och förtrycker.
I något fall skapar det även tydlighet och samförstånd.
P.S. Bilden är tagen från ett bageri i Paris och föreställer korvar gjorda av marsipan. Snart är det jul – trevligt pyssel!
