Aldrig mera helsvarta kläder

Jag går genom Åhlens Södergatan (fast jag och alla andra äkta malmöbor kommer aldrig att kalla lådan något annat än Tempo) och plötsligt slår det mig att allt i butiken är svart, grått eller vitt. I det skarp ljuset smyger kunder omkring i samma färger och tristessen är bedövande.

farg.jpg

Kontrasten mot Indien är brutal. Där är svart en extrem färg och mina svenska svartklädda vänner väckte uppmärksamhet och associationer till religion (islam). Jag kände det som om jag var ute och promenerade med en sekt…

I låtsaskultursverige och bland smygintellektuella är svart fortfarande kanske ett säkert kort. Du riskerar inte att bli ifrågasatt för dålig smak eller billig stil – dessutom ser du kanske smal ut. För mig är färglösheten det sista stadiet i en kollektiv depression som hotar att svälja civilisationen i ett grått hål av fantasilöshet.

Så nu är det slut med helsvart för min del:
– Colours, the new black!

Det är dags att börja se färgval som en politisk handling.

Klicka på bilden för att se Anjunamarknaden från havssidan.

anjuna.jpg

Sen är det en annan historia att inom en del religioner signalerar vissa färger grader av sexuell tillgänglighet. Men det vill jag inte veta om.

Revanschisternas hämnd på revanschisterna

Jag har tidigare kommenterat Per Ströms bok och Maria-Pia Boethius text om den i hoppfulla ordalag. I dagens Sydsvenska intervjuar Niklas Orrenius Per Ström och lyckas polarisera frågan igen. Det är bra journalistik och kanske klargörande – men läsarkommentarerna i både SVD och Sydsvenskan andas blodtörst och låsta positioner på ett sätt som gör att jag backar från min optimism.

Antifeminister tycks inte kunna sluta vädra gamla oförrätter och likhetsfeministerna verkar vara skräckslagna inför tanken på att biologismen faktiskt vågar formulera sig.

Per Ströms bok kanske behövs – men jag tror inte att det könskrig som han förutspår är nödvändigt. Åtminstone inte i den gläfsiga formen som kommentarerna antyder.

Det kan också vara så att jag har tappat stinget… Indien har kanske den inverkan på mig. Orkar liksom inte hetsa upp mig och funderar på om adrenalin verkligen är en ofarlig drog. Just nu är jag mer intresserad av medkänsla än strid. När vi var i Indien senast var den nymålade cocacolaskylten skrikig och anskrämlig. Jag skrev en arg blogg om den multinationella farsoten. Nu känns den bedagad och nästan lite – vacker?

co.jpg

Könskriget och den goda människan

Jag vet inte varför jag blir så trött av debatten kring Per Ströms bok om mansförtryck. Kanske är det skadeglädjen hos professionella antifeminister som bekommer mig illa. Det finns något nyomvänt skenheligt som gör mig nervös. Hämndlystnad är inte vackert.

dosto.jpgJag ser den guldbaggebelönade filmen Darling och möter den goda människan i Mikael Segerströms underbara gestaltning. Han är troskyldig och ren på ett sätt som ligger bortom alla genusdebatter. Eller också är han direkt hämtad ur Susans Faludis bok om män som behandlats illa av marknaden.

Michelle Meadows gör en fantastisk roll som uttråkad, ignorant yuppieflicka. Filmen är ömsint och rörande, tankeväckande och osentimental. Ja – helt enkelt underbar.

Likt Dostojevskijs hjälte i Idioten furst Mysjkin rör sig Mikael Segerström genom filmen. Levande och full av tilltro till möjligheterna att återskapa ett meningsfullt liv. En äkta hjälte – långt från Stureplan och halvvärlden där.

Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en film.

Maria-Pia strikes back!

Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.

Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.

Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.

I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?

Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?
kalsong.jpg

P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.

P.S. S. Läs även Niklas Orrenius intervju med Per Ström i Sydsvenskan.

Allt finns verkligen inte på nätet

Idag diskuterar vi skolkulturer och faran med bittra kontrollerande lärare som njuter av makt men gråter av ensamhet när de inser att allt är förgängligt. Jag försöker berätta om den onda dramaläraren i den klassiska teveserien Lackalängan från 1987. Det är Malmöteve när den var som allra mest bisarr – manus Max Lundgren och regi Rune Formare. En ung Johan Hedenberg och många andra lokala skådespelare som antagligen gärna vill glömma dessa insatser.

Men jag vill se alla 20 avsnitten nu! Var de verkligen så bottenlöst dåliga eller är det dags att omvärdera teveserien i en ny postmodernistisk yra?

Jag är djupt besviken på Youtube, men har ett vagt hopp om att boxen kommer att bli årets julklapp 2008. Det känns hårt att både Hem till byn och N.P. Möller får dominera bilden av hur svensk TV egentligen var. Dessutom är det patetiskt ensamt att försöka referera till teveserier som skapades innan studenterna var födda.

montreux.jpgDet kan vara en historisk tillfällighet att samma stickade randiga tröja som dramaläraren i Lackalänga hade när hon ylade “Ingen tucker om maj!!!!” på personalfesten… samma randiga tröja bars av Fritte Friberg i Malmöteves bästa produktion Helt apropå när han imiterade Birgitta Dahl. Jag har varit i rekvisitaförrådet och kan föreställa mig skriket när de hittade den.

Men inte heller bilder av tröjan finns på den ynkliga sökmotorn Google. Någon som kan hjälpa till? Är jag tvungen att lära mig sticka?

Missa inte svensklärarens sanningar

Jag förstod inte dynamiken i utmaningen förrän jag läste svensklärarkollektivets sanningar om sig själva!

Nästa steg är att ta allt till en kollektiv nivå. Sju sanningar om lärare på Malmö högskola, slöjdlärare i Flen, förskollärare i Boden…

Därefter närmar vi oss den slutgiltiga nivån – sju sanningar om människan!

prop.gif

Spegeln, fotot, tanken och texten

Peter Gärdenfors har skrivit en spännande text om språk och bilder i dagens svd.

Hur tänkte människor om sig själv innan det fanns speglar?

Hur påverkas vi av att foton idag finns överallt och omedelbart?

Diskussionen om integritet och rätten att inte avbildas är svår och präglas ibland av en misstänksam oro, tycker jag lite lättsinnigt. Gärdenfors beskriver hur människorna i de icke-industrialiserade länderna är misstänksamma inför avbildningen – men inte utifrån vaga religiösa föreställningar. Rädslan handlar mer om att reduceras till en bild man inte kontrollerar.

foto.jpg

När jag tittar på bilderna från Indien snuddar jag vid tanken på att varje fotografi är en möjlig kränkning, men också en möjlig stolthet och glädje över att finnas till.

spegel2.jpg

Den funktionella aggressiviteten

kr.jpg

Jag gillar krabbor. De är modiga och lite korkade. På västkusten fiskade vi krabbor med torskhuvud. Det är spännande och lärorikt när det gäller att fundera kring kognition och reflektion. Vad är kunskap – hur tänker jag om mina erfarenheter?

En krabba smyger alltid fram till betet och börjar försiktigt äta – men när det väl har börjat kan den inte sluta! Därför är det enkelt att dra upp torskhuvudet och skaka av krabban i en spann. När vi fyllt spannen med krabbor häller vi tillbaka dem i havet och fiskar upp dem igen. De är lika glada, glupska och fullkomligt oförmögna att dra några slutsatser av sina misstag. Programmeringen är enkel och funktionell.

På samma sätt är krabbor alltid inställda på strid. Om de blir angripna går de till motattack hotfullt viftande med sina små klor. Oberoende av angriparens storlek eller antal. Krabban på bilden har just skrämt iväg tre kajor och nu försöker den imponera på mig. Det funkar.

På lärarutbildningen dyrkar vi reflektion och belönar studenter som visar upp denna förmåga. Jag tror att krabbor skulle kunna lära oss en del om att inte vika ner sig. När diskussionen om skolan drar förbi vore det spännande att se prov på lärares mod snarare än anpassningsförmåga.

Så blev jag intresserad av handboll

Jag trodde att den tiden var förbi – plötsligt är känslan tillbaka. Fast utan Thorsson, Vranjes, Olsson, Löfgren, Slangen och det gamla gänget. Dessutom framstår handboll som den ultimata TV-sporten.

Nu ska jag snart ha ett seminarium om lärandeteorier. Frågan är: Hur blev Oskar Carlén så bra?

Suck…

Om förebilder och gudar

skyltdocka.jpgIbland tänker jag att den svenska debatten om förebildernas negativa betydelse är lite slapp. Allt skylls på medier och förtryckande ideal. Människorna betraktas som viljelösa objekt, utelämnade till onda marknadskrafter och sjuka TV-program.

I Indien finns det andra ideal. Jag undrar hur skyltockorna på bilden påverkar ungdomarna där? Går de hem och tränar på det där debila inåtvända småleendet som många av gudabilderna bär på?

Plötsligt ser jag sambandet och skillnaden. I Indien har idealen skapats utifrån religionen. I Sverige ersätter vi religion med de nya idealen från modevärlden!

shiva.jpg

Själv tänker jag träna in några nya fräscha dancemoves (främst handrörelser) inspirerade av Shivas efterföljare…