Jag älskar tidningar och läser allt jag kommer över – men nu gör jag slut med Aftonbladet. På första sidan trumpetar de ut med största stilen: VEM BLIR NÄSTA ANDERS EKLUND?
Högst upp finns de goda råden: Underkläderna som framhäver dina former och Så lätt botar du din svullna mage
När skrämselpropaganda och utseeendefixering är deras bästa försäljningsargument – då är det dags att gå vidare i livet.
Jag har ofta svurit över den nervösa målstyrning som kännetecknar den utbildning jag arbetar vid. Allt är mål, progression och examination. Ibland sneglar jag på hur verksamheten bedrivs vid konstnärliga utbildningar och undrar om den typen av själstyrande lärande är möjlig att genomföra på en massutbildning,
På Skolporten hittar jag en avhandling av Ann-Mari Edström som behandlar denna extrema form av självstyrande och studentansvar. Jag tvekar och faller in i mina kontrollreflexer. Men vet att tillit är en förutsättning för växande…
Martin Jönsson skriver om bloggfenomenet utifrån ett amerikanskt perspektiv och det är nog dags att ta bort den där förargliga ändelsen “-fenomenet”.
Det rapporten visar är framför allt att det börjar bli omöjligt att dra någon tydlig gräns mellan traditionella medier (”gammelmedia”) och den parallella, sociala medievärlden (”bloggosfären”).
Då har vi en lagstiftning som inte hänger med.
• Majoriteten av alla bloggar drar in så mycket annonsintäkter att de är lönsamma.
Då har vi en en oförutsägbarhet i avsändarskap som vi inte har funderat över. Dessutom är det dags att ta farväl av myten om bloggen som rent privat dagsboksskrivande.
Nästan hälften av alla som bloggar i dag gör det med ett specialintresse/fack-ämne eller i sitt jobb – och av dessa säger mer än hälften att bloggandet gett dem högre status och erkännande.
Då har vi en uppdelning mellan de som bloggar och de som inte bloggar som blir statusmässigt problematisk. I jämställdhetens Sverige borde alla blogga? När jag läser en del stilmässigt och innehållsligt tveksamma politikerbloggar misstänker jag att tvångsbloggandet redan är här. Vågar du låta bli?
Klickbar bild: 
Sennbrink har skrivit mer om budord och bloggar. Bibeln är en guldgruva – och väldigt tolkningsbar.
Det finns en tradition av att se ledarskap som en avgörande kvalitet i lärarrollen. Samtidigt finns det försök att mjuka upp detta med formuleringar som handlar om kommunikativ förmåga – då skulle det kanske bli mindre plågsamt med det ojämlika makt/ansvarsförhållandet mellan lärare och elev. Drömmen om det jämlika mötet i demokratisk anda känns fortfarande avlägsen och de nya detaljerade målskrivningarna ger inte lärarna mandat till långtgående förhandlingar.
Alternativet till denna nakna maktutövning stavas c-o-a-c-h-i-n-g och breder ut sig i samhället. Hur kan jag få barnen att uppleva skolans mål som sina egna? Hur kan jag dölja denna manipulation utan att bli avslöjad?
I DN finns en artikel som reser frågorna på ett bra sätt.
Coachningen kan uppfattas som en dialog på lika villkor, en falsk känsla av frihet hos den coachade.
Frågan är om det går att upprätta något som liknar förtroende mellan lärare/elev (chef/anställd) utan att öppna för en diskussion om mål och metoder.
Man bör också tänka på att coachning inte bör användas när man redan vet vilket svar man vill få. Då bör man i stället tala om vilken lösning man tänkt sig på en gång. Det handlar helt enkelt om att inte lova mer än man kan hålla.
Jag säger som uppfinnaren i Lorry:
– Aha! Tänkte inte på det…
Ibland är radio bra och idag räddade P3:s morgonpasset min dag. Nästa vecka är det Princetema och då gäller det att maila in och önska väckning på Princetema. Jag fastnade som vanligt på Youtube och blev glad över klippet där James Brown drar upp Michael Jackson och Prince på scenen.
Det är en uppvisning i gåtfull manlighet – eller nånting helt annat? Men jag anar en viss prestigfylld rivalitet på scenen.
Jag ska hem och träna på mina moves – med eller utan mikrofonstativ.
Folkpartiet tuffar på och kommer med nya djärva förslag som ska höja läraryrkets status. Det gamla liberala mångfaldspartiet har blivit det nya centralistiska toppstyrningspartiet.
Vaga tankar om kvalitet paras med teknokratiska principer för vem som ska hålla i yxan (politikerna överlåter detta åt högskoleverket)
Jag säger som Per Ahlmark:
– Lycka till!
Favoritbloggen På svenska, som visar att det är möjligt att blogga kollektivt i statlig tjänst, tar upp ett spännande ämne och belägger sina teser med stor finess. Nämligen skillnaden mellan att skriva “på” eller “i” en blogg.
Om du använder prepositionen på beskrivs bloggen mer som en mötesplats där kommentarfunktionen är central (jfr anslagstavla) medan prepositione i tydligt associerar till tidningsvärlden, där experter (journalister) talat om hur det egentligen är.
Skillnaden är central för hur vi uppfattar bloggkulturen och jag är glad att Pelle reder ut!
Någon kanske tycker att livet är trist och det finns få anledning att bjuda på tårta?
Kolla listan från FN och glöm inte den 5/10!
Själv avstår jag från kanelbullens dag den 4/10
Just nu säljer Aftonbladet Clint Eastwoodfilmer och jag känner en viss lockelse i att fylla hyllorna med udda serier. Jag tröstar mig med ett avsnitt ur Den gode, den onde och den fule från Youtube, där det finns många slutscener i klassiska westernfilmer.
Minuterna mellan 4.30 och 6.30 är grundkursen i alla filmskolor. Växelklippning när den är som bäst – och musiken… suck… Hur bra är Ennio Morricone egentligen?
Jag hade egentligen tänkt skriva något djupt om manliga förebilder – men avstår.
Det läcker från den lärarutbildningsutredning som ska presenteras den 3/12 och ett rykte säger att reformen skiljer sig från tidgare reformer genom att den inte vill spegla en pågående samhällsförändring. I stället är syftet att skapa en skola som “ska stå emot samhällsförändringar”. Förebilden är naturligtvis finsk och kopplingen mellan varaktighet och status är stark. Om föräldrarna känner igen sig i barnens skola är det lättare att förklara innehållet. Visionen om en beständig skola är förförisk och i bakgrunden vilar antagligen föreställningar om “den goda skolan” som kompenserar “det onda samhället”.
Förlorarna är barnen vars erfarenheter underkänns. Dessutom är det lite skrämmande att all forskning om vilka kompetenser som krävs på 2000-talet avfärdas så lättvindigt, samtidgt som reformen försöker legitimera sig på vetenskaplig grund.
