Min glada vecka har tillfällig paus

Reklamfilmerna från SPP om min framtida pension är femstjärniga kräkmedel. Med sin insmickrande ton och slippriga trygghetsargument om erfarenhet är de bara obehagliga och manipulativa. Särskilt i tider av finanskris är det direkt motbjudande att höra de uppblåsta orden om de duktiga placerarna som jämförs med skickliga kirurger. Börsen är fortfarande ett lotteri!

Thomas Hanzon och Lena Endre befinner sig hädanefter på min svarta lista över skådespelare vars filmer jag undviker. Deras trovärdighet är förbrukad och om jag hade varit staten skulle jag krävt pengarna tillbaka för utbildningen på scenskolan.

Länk – på egen risk

Jag vet var cyniska skådespelare hamnar efter pensionen. Lena Endre behöver inte bekymra sig över att det enbart blir tid för duvmatning.

bo

And I´m learning chinese…

Höjdpunkten på min barndoms engelsklektioner var när läraren tog fram Tandbergaren och spelade Tom Lehrer. Ibland fick vi översätta texterna och jag minns den ironiska elegansen i framförandet som något nytt och spännande. Det var politisk musik och det fanns ett budskap. Tom Lehrer gjorde det omöjliga – han skojade med nazismen.

Min gnällfria vecka

Jag läser i Sydsvenskan om Etiska rådets beslut att fälla Mytravels reklam för rosa hattar som riktas till flickor (förstärker stereotypier) men friar Jysk som har inrett ett rosa flickrum – men där flickan står och h-o-p-p-a-r. Själva hoppandet skulle då vara en förmildrande omständighet och bryta av mot bilden av passiv kvinnlighet. Tänker ERK att hoppandet skulle vara en specifik manlig aktivitet?

Kommentarerna till artikeln är inte nådiga. Många är danska.

Etiska rådet är reklambranschens eget organ som har haft självsanerande ambitioner. Nu övergår verksamheten till Diskrimineringsombudsmannen och blir då en statlig angelägenhet och gränsdragningarna en fråga för våra folkvalda. (se kommentarer!)

Eftersom det är min positiva vecka är jag bara tyst. Det känns konstigt.

ge

Ett bra seminarium – hur är det?

Mats positiva vecka fortsätter och idag är det med utsökt glädje jag tipsar om en ny skrift från Högskoleverket Ett bra seminarium – hur är det? av Gunnar Sandgren som beskriver glädjen och nyttan av goda samtal med studenter. Texten tar upp bildningsbegreppets historiska rötter och gör en kraftfull markering mot det målstyrda lärandet utifrån den ofta djupt missförstådde Deweys idéer:

Han menar också att bildningen ska förstås som en i princip oförutsägbar process. Målrationalitet av den typ som vi tillämpar i skolan och högskolan är för Dewey oförenlig med en bildningsprocess. På förhand fastställda mål kan inte anpassas till den enskilde individens utgångspunkter, dennes tidigare erfarenheter, kunskaper och intentioner. Mål ska enligt Dewey främst gälla det egna handlandet och är alltså i första hand individuella och temporära. De måste omformuleras allteftersom individen söker sig fram. Centralt givna mål som inte tar hänsyn till den enskildes utgångspunkter, erfarenheter och intentioner utgör i själva verket ett allvarligt hinder för bildningsprocessen. (HSV, 2008, s.35)

romanSamtidigt banaliseras hela universitetsvärlden av lärandemål och betygskriterier i god Bolognaanda.

Vi som arbetar inom akademin borde prata oftare  om vad som vi förväntar oss ska hända under ett litteraturseminarium. Vilka är egentligen förutsättningarna för ett meningsfullt samtal med 40 studenter som har olika förkunskaper, behov och erfarenheter?

Risken är stor att jag som lärare väljer den enkla vägen och försöker transportera min förståelse av boken in i studenternas huvuden. En sorts sofistikerad lotsning som anknyter till den kommande examinationen. Ur studentsynpunkt kanske det är bekvämt – som undervisningsidé en katastrof.

Little boxes – Weeds

Jag har fastnat framför teven och ibland är det förvirrande. En serie som heter Weeds tycks handla om en förortsmamma som säljer knark åt en gangster i Los Angeles. Den liknar ingenting – men det kan bero på att jag ramlar in mitt i en säsong.

Däremot är idén att låta olika artister sjunga signaturmelodin Little boxes lysande. Sök på “Weeds” eller “Little boxes” på Youtube.
Här är några smakprov:
Randy Newman:

Regina Spector
Malvina Reynolds
(originalet)
Laurie Berkner

Elvis Costello

Death cab for cutie
Rap style
Rise against

Linkin Park
Angelique Kidjo
Engelbert Humperdin
The Shins
Donovan
Jenny Lewis

Det är en fantastisk sång som jag tror handlar om likriktning och avpersonalisering.

Varför tänker jag bara på skolan?

– Mamma, eremiten retar mig!

– Det är rätt åt dig!

Jag ramlar in i en repris av Skrotnisse och upptäcker att jag kommer ihåg långa sekvenser. Scenen där Bertil Enstöring bygger helikopter åt sin rullstol och flyger utanför den misslyckade och elake stadsingenjören Ture Björkmans fönster är skoningslös. Till och med mamman tycker illa om Ture som har lång resa framför sig innan han drabbas av den slutgiltiga förnedringen i öknen.



De bästa klippen

Bullerbyn och barndomssociologin

Jag arbetar med en kurs som heter Perspektiv på barndom och vi läser Den moderna barndomen av Gunilla Halldén. Det är en bok som försöker beskriva hur synen på barn och barndom förändras och med utgångspunkt i barndomssociologin förväntas studenterna förstå innebörden i de paradigmskiften och diskursförskjutningar som ständigt sker.

Samtidigt är studenterna bärare av starka egna värderingar och ideal som ofta styr diskussionen i högre grad än litteraturen och det vetenskapliga tänkandet. Det är en smärtsam procedur att inse att de egna tankarna är en del av den rådande ideologin och mer falskt medvetande än sanning – om nu en sådan uppdelning vore möjlig. Den centrala frågan är kanske vad som händer om vi försöker använda gamla ideal i en ny tid? Går det att tvinga på en nostalgisk överbyggnad på barn som lever i ett modernt samhälle? Går det att undvika ett moraliserande förhållningssätt till dagens föräldrar om vi jämför dem med Bullerbyns kloka och närvarande jordbrukarfamiljer?

Jag låter studenterna rita “den perfekta barndomen” och därefter arbetar vi med att tolka och analysera de ideal som ligger bakom teckningarna. En slående stor andel är hängivna familjeromantiker. Föräldrarnas kärleksfulla omsorg över leken mellan låghusen i den fria naturen återkommer som tema. Tryggheten återskapas i en avlägsen idyll.

Jag tror att det är ett problem om framtidens lärare värderar föräldrarnas ansträngningar utifrån ideal som är hämtade från 20-talets Småland. Den oproblematiska gemenskapen i Bullerbyn är en spännande bild som vi kanske måste ta farväl av för att förstå vilka villkor som gäller för dagens barn.

Det är andra faror än barska skomakare som väntar bakom hörnet.

Samtidigt är det svårt att inte inspireras av dessa självständiga och starka barn som tycks leva i harmoni med varandra och vuxenvärlden. Den grundläggande polariteten mellan being och becoming tycks upphävd i det ständiga nu som råder i Bullerbyn.

Ja – jag har genomskådat idylliseringen av barndomen.

Nej – jag klarar mig inte utan bilden av den lyckliga barndomen.