Döden är ingen strid

Posted on by
47

Mina funderingar kring manlig mystik och pedagogyrket snirklar sig vidare.

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var skelett ett återkommande tema och frågan är hur vi tänkte? Är besattheten av döden ett manligt tema som exploderar i hårdrockens symbolvärld? Varför skulle män vara mer bekymrade över livets förgänglighet? Hela den här manliga sjukan att försöka skapa monument över sig själv är besvärande, men också lockande. Närheten till döden fungerar som motor för äregirighet och utforskande av gränser. Kvinnor tycks ofta klara sig utan denna form av bekräftelse – eller så fungerar barnafödandet som ett tillräckligt stort livsäventyr?

Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är att i tillvaron som död är det inte möjligt att uppleva denna eviga bekymmerslöshet. Det uppfattar jag som ett avgörande argument för livet.

Länk till sång

skalle

Jag har upptäckt att mitt behov av gamla mystiska bilder är omättligt och försvunner in i de delade skatternas värld. Ett nyckelbegrepp är Creative commons eller common access, som innebär att några rättigheter är reserverade men mycket är tillåtet.

There´s plenty of more where that came from

En liten blogg om manlig vänskap

Posted on by
Reply

Sydsvenskan har en serie om relationer och idag berättar Peder Hansson om sin vänskap med Bo Mårtensson.

Länk

Peder och jag gick ut förskollärarutbildningen 1978 och våra vägar har korsats många gånger sedan dess. Just nu leder han en spännande verksamhet som heter SEA-U vid Ribersborg men han har uppträtt i andra roller genom åren. Folkilsken polis, dansk kung, råbarkad riddare, tokig tomte och slagfärdig sjörövare är några förklädnader jag mött honom i.

Det mest omskakande var nog när vi skulle skicka iväg våra unga nära anhöriga på deras första chartersemester och vi föräldrar försökte hålla förmaningstal. Peder dödade ambitionen genom att säga:
– Drick lumumba – det är lika gott på vägen upp som ner!

“Vad har du för matsituation idag?”

Posted on by
18

Det jag saknar minst från min förskoletid är vissa pretentiösa fackuttryck som vi försökte förstärka en ung yrkesidentitet med. Det värsta ordet är nog matsituation, men tamburkontakt och jagsvag väcker fortfarande obehag.

Så när en arbetskamrat frågar om min matsituation idag, känner jag hur magsäcken drar ihop sig.

Jag är inte längre hungrig.

mats

Livet är ingen strid

Posted on by
17

Det bara känns så.

Jag lämnar nu officiellt puffbyxeteorin och letar vidare i historien efter inspirerande exempel på manlig mystik. Kanske är den hemlige riddaren en föregångare till alla maskerade superhjältar. Margareta Rönnberg har försökt förklara varför pojkar föredrar att rädda världen anonymt. Kanske behöver vi en mask för att dölja vår rädsla. Bakom en klumpig och skör rustningen stöter vi omkull en onde riddare och räddar den sköna jungfrun.

Samtidigt verkar det hela obegripligt farligt. Men jag möter vuxna människor i min närhet som lägger ner obegripligt mycket tid och pengar på hästar och kläder.  Obegripligt mycket.

Det är verkligen mycket som jag inte förstår.

Fler riddare

Puffbyxornas återkomst 5

Posted on by
Reply

Äsch – den här serien var en ganska dålig idé! Jag brukar tänka bra under press och litar ofta på att inspirationen ska infinna sig, men det är bara att inse nederlaget.

Jag har inget enkelt svar på varför män behövs i skolan.

Puffbyxor är ett lamt försök att gestalta motsägelsefullheten som tema i manlighetens historia. Jag vill lyfta fram hur  pompösa och våldsamma drag samspelar med fysiska och lekfulla inslag. Tävling och längtan efter närhet är inga specifikt manliga egenskaper, men konflikten blir synlig i de här bilderna.

Kanske går det att använda “puffbyxemännen” som en möjlig position i debatten om skolans uppdrag. Jag menar inte att de manliga lärarna ska vara sparringpartner för barnen, men för mig finns det något lockande i bilderna. Går denna hållning att förena med andra delar av läraruppdraget?

Det handlar till sist om vilka aktiviteter som vi tror är nödvändiga för barns utveckling. Jag använder manlighetsbegreppet för att lyfta fram innehållskonflikter i verksamheterna. De som beskriver förskolan och skolan som könsneutrala platser är förblindade av sin majoritetsposition. Ur mitt konfliktperspektiv är frågan om männens funktion i skolan en del av det övergripande mångfaldsarbetet.

Därför behövs män i skolan.

Puffbyxornas återkomst 4

Posted on by
Reply

Det har blivit svårt att dra ut på tiden fram till ögonblicket då jag ska avslöja min syn på manlighet och jag känner hur trycket ökar. Risken finns att min ambition att ge det definitiva svaret på manlighetens mystik resulterar i ett praktfullt antiklimax. För varje gång jag skjuter upp tidpunkten tappar jag en smula i trovärdighet.

Tänk om jag inte har ett tydligt och väl strukturerat svar?

Puffbyxornas återkomst 3

Posted on by
3

Jag närmar mig punkten utan återvändo – den stund då jag ska deklarera varför det är viktigt att män arbetar i skola och förskola. Jag kan inte längre dölja mig bakom en bekväm och till intet förpliktigande kritisk hållning. Snart kommer jag att bli granskad – inte bara som person utan även i rollen som lärarutbildare. Finns det verkligen utrymme för personlig hållning i en fråga som är så politiskt känslig? Kommer min åsikt att uppfattas som Malmö högskolas officiella ståndpunkt?

Jag tvekar inför det oundvikliga och inser att rubrikvalet skapar vissa förväntningar.

Kändisliv – jag och mina hjältar

Posted on by
Reply

Jag är förbluffande enkelspårig och tycks njuta av upprepning. Woody Allen varierar sina vanliga teman i Celebrity och jag är lika fascinerad som vanligt. Listan av stjärnskådespelare är oändlig och Judy Davis magnifik – som vanligt.

Bäst är ändå sången som upprepas genom filmen.

Kom jag ihåg att säga att jag älskar dig?

Det är något med den där självsäkra, men sårbara rösten som gör mig helt matt. Billie Holiday kommer jag inte förbi. Varför skulle jag?

Did I remember to tell you I adore you
And I am livin’ for you alone
Did I remember to say
I’m lost without you
And just how mad about you I’ve grown
You were in my arms
And that was all I knew
We were alone, we two
What did I say to you
Did I remember to tell you I adore you
And pray forevermore you’ll be mine

Mer om inspelningen

Puffbyxornas återkomst 2

Posted on by
2

I ett annat sammanhang ställde jag frågan: Varför behövs män i skolan?

Reaktionerna har varit skiftande. Någon menar att själva frågan är insinuant och kränkande. Ett förbjudet ämne i ett modernt samhälle.

Andra anser att det är essentialistiskt och biologistiskt att tillskriva männen en särskild kvalitet som skolan skulle lida brist på. Genus är en social konstruktion och blotta tanken på koppling mellan kön och egenskaper en illusion.

Ytterligare en grupp menar att det nog är männen som behöver skolan och förskolan för att kunna utveckla sin fulla mänsklighet.

En ganska högljudd hop tycker att det handlar om rättigheter och att inga ansträngningar får lämnas oprövade förrän vi uppnått det heliga 50/50-målet.

En tystlåten skara mumlar att skolan klarar sig nog ganska bra utan de där männen som kommer in och tar plats genom könsmakt.

Några tycks se jämställdhet som en arbetsmiljöfråga och pekar på det förbättrade psykosociala arbetsklimatet.

Många sätter tilltro till att dessa manliga lärare ska vara förebilder för unga pojkar som växer upp utan närvarande fäder. En sorts kompensatorisk fadersfigur som det goda samhället tillhandahåller.

En tradition försöker koppla skillnaderna mellan män och kvinnor till ett evolutionärt perspektiv – nånting om olikhet som faktor för attraktion och fortplantning.

Själv ser jag begränsningar i alla de ovan skisserade perspektiven och inser att den tid närmar sig när jag kommer att avkrävas en egen ståndpunkt. Var står jag i frågan? Förutom att jag gillar puffbyxor?