Inte ofta delar jag åsikt med Svenska dagbladetsledarsida 1 , 2 – men idag skriver P J Anders Linder om hotet mot IB-utbildningen och jag nickar instämmande. Som förälder var det en omskakande upplevelse att efter nio år av gnälliga föräldramöten i grundskolan möta dotterns lärare på Borgarskolan i Malmö som sa:
– Det är en ynnest att få möta de här ungdomarna!
Ungefär då återvann jag en del av min tro på skolan som bildningsmiljö
Jan Löwstedt beskriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (snart länk?) hur förändringsiverna hotar centrala värden inom skola och förskola. Tron på att det är möjligt att styra med hjälp av modeller från företagsvärlden underminerar självförtroendet hos pedagogerna som stressas av kvalitetsplaner, utvärderingar, dokumentationskrav som ställer stora krav på intellektuell lojalitet. Tyvärr är det ofta förenklade patentlösningar på vardagens komplexa problem och den stora tröttheten breder ut sig – vad är det nu vi ska tro på?
Jag tror att lärarutbildningen är en del av denna romantiserande förändringskult. Nu är det dags att stanna upp och fundera över om inte själva talet om utveckling är det största hindret för verklig utveckling. Jag menar att tron på att det är möjligt att förändra skolan uppifrån blockerar den verkliga och nödvändiga förändringen, som måste komma underifrån och definieras utifrån lokala förutsättningar.
Möjligheten att påverka sin arbetssituation är den viktigaste faktorn för att skapa motivation och därmed motverka stress och utbrändhet. När jag möter kamraten med 30 års yrkeserfarenhet som på söndagen känner sig stressade inför morgondagens utvecklingssamtal eftersom hon inte har skrivit färdigt dokumentationen.
– Föräldrarna väntar sig att det ska vara välskrivet och med bilder!
Nu svajar min tilltro till ett system som i så hög grad belönar dokumentation och bedömning av det individuella barnet. Idag är det radikalt att prioritera kärnverksamheten – att vara med barnen.
Paul Young var stor på 80-talet. Rösten håller, men produktionen har inte åldrats i skönhet. Den svävande bandlösa basen, de pompösa körerna och det hopplösa trumljudet…
Jag håller inte med texten. Det finns delar av den nuvarande lärarutbildningen som är värda att försvara. Allt måste inte förändras.
Nu tror jag att budskapet har gått fram: FÖRÄNDRING ÄR INGEN NATURKRAFT – VI MÅSTE DISKUTERA INNEHÅLLET FÖRUTSÄTTNINGSLÖST.
Det är inte vad man säger utan hur man säger det som är avgörande för hur budskapet tas emot.
När jag lyssnar på Lily Allens sång Fuck you undrar jag om inte mina försök att linda in kritiken mot den nya utbildningspolitiken med hjälp av gamla schlagers har varit väl subtil och skjutit över målet.
En liten tonartshöjning och mer trallvänlighet hade kanske varit effektivare.
Annars kan man läsa Pockettidningen R och fundera vidare.
Jag var på Stadsteatern och såg Maria Stuart. Efter mitt försök att göra något symboliskt av företeelsen (länk) kändes det lite overkligt att möta äkta puffbyxor på levande människor.
Men det är en bra och aktuell pjäs om makt och längtan efter äkthet.
Schiller är en ständigt aktuell författare och hans ord om lek borde tatueras på varje lärarstudent… (jag vet inte riktigt på vilken kroppsdel)
“Ty för att med en gång äntligen säga det klart: Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker.”
Jag har ett problematiskt förhållande till förändringar. Den optimism som bar fram Obama till valsegern delar jag inte och kanske liknar min position en konservativ och nostalgisk hållning.
Allt var inte bättre förr, men de förändringar som planeras av landets lärarutbildningar äventyrar centrala värden i svensk skoltradition.
Come mothers and fathers
Throughout the land
And don’t criticize
What you can’t understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is
Rapidly agin’.
Please get out of the new one
If you can’t lend your hand
For the times they are a-changin’.
Till skillnad från Bob Dylan tror jag att mammor och pappor är kapabla att förstå vad det är som håller på att hända. Det är inte sönerna och döttrarna som är bortom kontroll. Det är regeringsmakten och akademin som löper amok.
Jag jobbar mycket med att beskriva lekens betydelse för barns utveckling och glömmer ibland bort att det måste finnas utrymme för vuxna att leka.
I Christiania hittade jag den här skylten och är inte helt säker på vad det är för aktiviteter som innefattas i det danska lekbegreppet.
mer fredagsfärger
Jag är ganska envis och har bestämt mig för att banka in budskapet: LANDETS LÄRARUTBILDNINGAR KOMMER ATT FÖRÄNDRAS – MEN INTE PÅ DET SÄTT POLITIKERNA HAR INVAGGATS ATT TRO.
Det avgörande problemet är att den kommande propositionen försöker förena två motsägelsefulla positioner:
1) En detaljstyrning av innehåll utifrån en omodern kunskapssyn.
2) En oreflekterad akademisering som innebär att utbildningarna dräneras på den hantverkstradition som är nödvändig i en professionsutbildning. Mats Alvesson beskriver bedrägeriet mot studenterna i Tomhetens triumf.
Den goda smaken har paus – idag är den officiella powerballaddagen
The wind of change
lyrics – sjung med!
Take me to the magic of the moment
On a glory night
Where the children of tomorrow share their dreams
With you and me
Jag fortsätter att försöka beskriva mina tankar om den förestående förändringen av lärarutbildningen med hjälp av musik. Det finns en avgrund mellan Billie Holidays sorgsna bräcklighet och Dinah Washingtons självmedvetna utrop.
There´ll be some changes made
For there’s a change in the weather
There’s a change in the sea
So from now on there’ll be in change in me
My walk will be different, my talk and my name
Nothin’ about me is going to be the same
I’m goin’ to change my wayof livin’
If that ain’t enough
Then I’ll change the way that I strut my stuff
’cause nobody wants you when you’re old and gray
There’ll be some changes made today
Jag måste nog bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till de signaler som statsmakten skickar ut när det gäller att organisera utbildningen. Frågan är vilken plats det finns för adjunkter i de ansökningar om examensrättigheter som lärosätena förbereder? Går det att driva en utbildning utan lärare med undervisningserfarenhet?
För mig är det delvis en dålig repris på diskussionen om arbetsfördelning mellan barnskötare och förskollärare inom förskolan. Förskollärare har försökt tillägna sig tolkningsföreträde och pedagogiskt ansvar – barnskötarna har intagit underdogposition och nöjt sig med att torka bord och bära ut soppåsar. Polariseringen har på många arbetsplatser varit djupt olycklig. Särskilt pinsamt har det varit när nyutbildade förskollärare har försökt sätta sig på rutinerade barnskötare – men ur kvalitetssynpunkt tror jag att många barnskötare har gjort sig mindre än de är. Resurserna har inte utnyttjats rationellt.
Nu ställer jag på djupt allvar frågan om ansvarsfördelning mellan adjunkter och lektorer inom framtidens lärarutbildning.
You´ve changed – Billie Holiday
Jag famlar efter ett sätt att beskriva mitt förhållande till lärarutbildningen. Kanske är Billie Holidays sköra och sårbara sång det närmaste jag kommer.
Konkurrensen mellan lärosätena kommer att tvinga ledningen till följsamhet gentemot staten och jag inser att den proklamerade visionen om en akademiserad utbildning inte är min. Jag tycker fortfarande att lärarexamenen och undervisningserfarenheter är centrala kvaliteter för att skapa trovärdighet i mötet med studenterna. Slöjd-, musik-, drama- och bildsalarna gapar tomma och övergivna.
En central fråga är om politikerna vet vad som pågår? Har kommunerna förstått konsekvenserna?
Ofta skildras processen som en naturnödvändig förändring bortom politisk kontroll. Har akademin blivit en stat i staten?
Things ain´t what they used to be – Oscar Peterson (nytt fönster)
Johnny Hodges – kolla albumtiteln…
Det börjar bli tydligt nu. Den ekonomiska krisen får konsekvenser för skola och förskola (länk1 ). Spåren från 90-talet förskräcker. (länk2). Svenska dagbladet beskriver den bistra verkligheten och Björklunds kommenderande/vädjande utrop klingar för en gångs skull ohörda i snålblåsten. (länk 3)
Från mitt lärarutbildarperspektiv är det förvirrande att manövrera i en blandning av kortsiktiga besparingar och fluffig retorik.
Förskolelyftet förespråkar en “ambitionshöjning” samtidigt som personal avskedas och barngrupperna ökar i storlek. Satsningen på språk och matematik är inte förankrad i någon definierad kunskapssyn. Det är svårt att frigöra sig från missttanken att individuell träning och lektionsliknande undervisning prioriteras och inhandlas av Skolverket . Fenomenografi och Merleau-Ponty lär inte står högst i kurs hos beställaren staten. Jag litar inte på bekännelserna om lekens betydelse och talet om lustfyllt lärande ekar tomt. Men jag har gärna fel.
När det gäller den nya lärarutbildningen rycker propositionen närmare och lärosätena finslipar sina strategier. Långsamt sipprar budskapet in i organisationen. Kvalitet mäts i andel lektorer. De som hävdar andra sätt att bskriva kvalitet riskerar att betraktas som forskningsmotståndare och bakåtsträvare.
Mitt hopp står till att studenter, kommuner och föräldrar reagerar. Adjunkterna hukar eller slutar.
Tysta tankar 