Min lille vän tycker att Mats bekymrar sig över saker som ligger långt över hans horisont. Vännen har fått tag på en gammal vinylskiva och spelar den oavbrutet. Det känns som om han försöker säga något.
P.S. Det är en aning oroande att jag har börjat skriva om mig själv i tredje person. Jämför med Mona Sahlin efter Tobleroneaffären:
– Nu är Mona trött. Det är dags för Mona att ta time out…
Å andra sidan blev hon partiledare efter några år.
Herr Gårman och tornhuset
Herr Gårman är en stark symbol för manlig trosvisshet. Övergångsstället ger en bräcklig trygghet och sannolikheten att bli överkörd på de vita ränderna är ganska stor i Malmö. Ungefär samma fara föreligger i de obefintliga diskussionerna om Lärarutbildningens framtid. Samtidigt är tystnaden öronbedövande.
Förhoppningsvis kommer rektor i tornhuset att få ett stabilt underlag i form av en utförlig konsekvensbeskrivning innan beslut tas.
Framtiden är spännande – onödigt spännande, enligt mig.
Det fyllde oss mer med häpnad än av skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp”
Många studenter tröttnar rätt snart på sina lärares tjat om reflektion. Jag försöker ibland förklara värdet av att se saker ur olika perspektiv och att de behöver träna sin kritiska förmåga. Antagligen vet de att tvivel är en form av lyx och att det till sist gäller att leverera det svar som vi lärare har bestämt har högst värde ur betygsaspekt.
Jag började blogga för att mitt eget tvivel inte hade någon form. Lojaliteten med systemet var ibland viktigare än min roll som självständig tänkare och jag stod inte riktigt ut med bilden av mig själv som lydig tjänsteman i utbildningsfabriken. Jag behövde träna mig i att tänka själv och formulera ståndpunkter. På något dunkelt plan tänkte jag nog att en lärare bör vara en förbild även när det gäller självreflektion.
Nu närmar vi oss en punkt där vi som jobbar på lärarutbildningen tvingas att bekänna färg. För många känns det ovant att inte befinna sig i en skyddad position. Att vara lärare är ett moraliskt utsatt yrke. Detsamma gäller för lärarutbildare. Det är inte längre självklart att tystnad är ett uttryck för lojalitet.
“Nu lämnar råttorna skeppet för att söka sig mot land”
Ett tema som ligger rätt i tiden. Jag avstår från symboliska tolkningar och fotograferar ett slitet brunnslock från Lilla torg. Malmö – en bedagad skönhet.
Jag gillar Malmö akademiska kör och orkester.
Länk till inbjudan konsert nationaldag
Däremot är jag lite undrande inför erbjudandet om att komma i folkdräkt och få gratis inträde. Är det en ny policy på högskolenivå?
Kan jag kräva lönepåslag om jag undervisar i folkdräkt? Är det något särskilt härad som önskas?
Det sipprar ut rykten om nedskärningar och omorganisationer.
Vi talar väldigt mycket om siffror och datum för eventuella varsel.
Vi talar en hel del del om kraven från HSV och regeringens utbildningspolitik.
Vi talar ganska lite om studenternas, kommunerna, föräldrarnas och barnens intresse.
Vi talar inte alls om vår egen vision.
Jag gratulerar en kär arbetskamrat som går i pension och passar på att vara en aning Backaromantisk på restaurang Mässingshornet (Blecktutan i folkmun). Återseendet med min gamla arbetsplats väcker kluvna känslor och jag behöver bearbeta dem en aning.
Det kanske var ganska kaxigt att påstå att jag skulle bli den förste manlige förskolläraren som pensionerades på fältet och att min aska skulle strös i vattenleksrummet. Nu har rummet gjorts om och jag känner mig befriad från löftet.
Livet går vidare.
“Vådligt är att dröja – farligt att gå vidare”
Jag fortsätter att gå igenom tänkbar litteratur för höstens nyantagna lärarstudenter. Gleerups nyutgivna Etik i professionellt lärarskap har ett spännande anslag och betonar läraryrkets moraliska dimensioner.
Min lille vän har svårt att förstå hur ett yrke kan vara så inriktad på att handla. Han vill hellre sitta vid sidan om mjölkaspannen och fundera. Tankarna reflekteras bra i den blanka ytan och ytans form skapar en illusion av fyllighet. Läraryrkets omedelbarhet och skoningslösa krav på beslutsfattande är inte lätta att förstå utifrån.
Kanske kan boken ge redskap att förstå komplexitet – studenterna bruka vara glada för enkla svar.
Jag lyssnar på filosofiska rummet. Ämnet är praktisk kunskap och det är en diskussion som skär rakt in i hjärtat på det förändringsarbete som lärarutbildningen genomlider. Mellan fronesis, techne och epistéme förväntas vi kunna röra oss. Just nu har epistéme kopplat ett strypgrepp på de övriga kunskapsformerna och det gör ont.
Förhållandet mellan adjunkter och lektorer riskerar att bli ansträngt om de nedskärningar som har aviserats träder i kraft. Det finns en uppenbar risk i att ledningen kommer att försöka hävda arbetsbrist för adjunkter och passa på att göra sig av med de icke-disputerade lärarna.
Tidigare har vi drivits av visionen att båda grupperna behövs för att skapa en bra utbildning. Adjunkterna har varit överrepresenterade i mentorsarbetet ute på skolorna och det har ibland varit svårt att hävda de praktiska och estetiska momentens värde – men som helhet har det funnits en respekt för olika kompetenser.
Jag efterlyser en konsekvensbeskrivning – går det att bedriva en trovärdig lärarutbildning utan adjunkter?
Tornhuset och fiskargumman
Jag har inget emot papperstidningar som sådana. Det är journalisterna jag vill åt – eller ännu hellre de uppblåsta kulturjournalisterna som hänvisar till tyska sociologer utan att förtydliga en enda tanke.
Läs Per Svensson krönika så förstår du vad jag menar.
