Internationellt utbyte i nytt ljus

Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.

Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.

  • Det går att tänka sig en meningsfull tolkning av undervisning trots Bologna…
  • Det finns problem i att läraren backar tillbaka för långt ifrån en pådrivande position – de driver en kurs som heter The teacher as an actor. Du ska kunna fånga barnens intressse – inte enbart vara “facilator” (tillhandahållare)
  • Det går att bedriva undervisning utan ständig bedömning och matristerror
  • Det finns utrymme för att valbara moment där studenterna utmanar sig själva – deras exempel Maths for terrified borde vi kopiera
  • Det går att bygga Learning managemens systems (LMS) som inte i första hand syftar till kontroll och övervakning
  • Det finns fortfarande en del av akademisk professionsutbildning som handlar om hantverk och repetoar
  • Det går att förnya föreläsningsformen med hjälp av mentometerknappar
  • Det går att skydda sig mot fientliga angrepp om studentutvärderingarna är tillräckligt entydigt positiva och öppna
  • Film är fortfarande ett spännande medium och det går att bryta studenternas lärarfixering om de istället publicerar sig på internet
  • Det vore spännande att bygga en internationell del av vårt lärarprogram med ett långsiktigt institutionaliserat samarbete där studenterna läser en termin i Newcastle.
  • Det finns hopp om att dagens nervösa detaljstyrningsvåg ebbar ut. I England har pendeln svängt och politikerna är överens om att de rigida kursplanerna och ständiga testerna har varit katastrofala för landets utbildningssystem. I värsta fall får vi vänta tio år på denna insikt.

Så tänkte vi medan kon med två huvuden råmade…

ko

"Let´s cowoperate"

Känd eller okänd?

Anders Mildner skriver om de sociala mediernas svarta baksida – bekräftelsesökandet och längtan efter att bli känd. Oron för att inte locka besökare och den förlamande skräcken för att vara ointressant.

länk

Sociologen Zygmunt Bauman menar att dagens kultur förvandlar oss alla, antingen vi vill det eller inte, till en sorts konstnärer. Våra liv är verken vi skapar och vi blir bedömda efter hur väl vi lyckas forma dem.

Det kan vara omskakande att fundera över ett twitterflöde ur ett sådant perspektiv.

Gemensamt för oss alla som använder sociala medier är att vi paketerar och för upp valda delar av våra liv på något som kan betraktas som en scen. Men det är inte helt oproblematiskt att ideligen saluföra bitar av sig själv.

Jag har gott om vänner som känner sig stressade över att de inte uppdaterar sina statusrader tillräckligt ofta. Eller som oroar sig för att de inte skriver tweets som är “bra nog.

Jag brottas en del med frågan och är inte alltid helt klar över mina egna drivkrafter. I bästa fall är bloggen en form för autentisk självreflektion eller politisk handling. Ett villkor för autenticitet kanske paradoxalt nog är att jag inte överanalyserar bakgrunden till varför jag skriver och delar med mig av stort och smått.

Det är lätt att hamna i försvarsposition och försöka bygga upp någon form av argumentation som skulle legitimera bloggen. Just nu väljer jag att hänvisa till en ogenerad lustprincip – jag känner för det.

bananskal

En del av lusten är den där oberäkneliga och lätt tvångsmässiga kreativiteten som jag försöker överraska mig själv med. En naiv vägran att ha tråkigt och en barnslig tro på att det jag gör är intressant för andra.

Låt oss sjunga semesterkanon

Jag tror att en del av oss börjar varva ner och förslår en fyrstämmig semesterkanon om sandens hudvårdande effekt:

Länk

1) Det går så långsamt fram när vi skulle lossa sand på en stenig strand uti Svealand //

2) Hink och spade, sand och sten, huden blir så mjuk och len Förr så var den  så fnasig, jag tror att jag blir knasig

3) Iou, vad det är jobbigt, Iou vad jag är trött //

4) Jag vill ha rast! //

Vägra IUP på förskolan

Det håller på att gå överstyr. Bedömningshysterin från skolan sprider sig ner i åldrarna och förskolan har infekterats av den i oroande hög grad.

Idag är jag på Katrinetorp och lyssnar till mina värderade kolleger Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson som berättar om sin forskning

Förskolan , Lärarnas tidning

Mest skrämmande är skildringen av Montessoriförskolan som utfärdar 25-sidiga besiktningsprotokoll av barnen – helt i strid med förskolans läroplan (som inte innehåller några uppnåendemål). De här bedömningsmatriserna utgör en dold läroplan som styr verksamheten i oroande hög grad.

Förstora bilden från taket Katrinetorp – Malmö stads konferensanläggning.

katrine 017

En ny skollag

Idag borde jag vara extra skärpt och seriös. Förslaget om en ny skollag sägs vara det största som har hänt skolsverige på 40 år. Staten tar till sitt yttersta maktmedel för att garantera kvalitet och likvärdighet – en lag.

Varför tänker jag på den amerikanske fartygsinspektören som alltid gjorde en liten teckning och skrev “Kilroy was here” på ett otillgängligt ställe i fartygsskrovets innersta vrår?

“Björklund was here”

kilroy

DN, 2, SvD

Min lille vän 27

mlvkvinna

Jag är bekymrad över min lille väns kvinnosyn. Han har träffat en kvinna som har en helt annan bakgrund, annan kroppsform, andra intressen – ja hon är så olika honom en person kan bli.

Och ändå sitter han stum på sin lilla stol och stirrar beundrande på henne timme efter timme. Jag undrar vad de kan ha gemensamt egentligen?

Kanske måste jag förklara farorna med att romantisera kvinnor. Jag anar att han snart kommer att placera henne på piedestal.

Uppdatering: Anne-Marie tycker jag ska låta dem vara ifred. Vad tycker du?

Min lille vän 26

mlvgitarr

Min lille vän gick igång på SVT:s temakväll om gitarrer och gitarrister. Han pladdrar om vem som är snabbast och bäst, Dessutom vill han bli fotograferad i odrägliga hårdrocksposer.

Själv hade jag mer utbyte av P2 Musikmagasinets program om gehör. Länk.

Musik handlar mer om att lyssna och känna än att spela rätt och jag fick många nya tankar.

Malmömannen

Jag läser Kristin Lundbergs hyllade kriminalroman Malmömannen. Huvudpersonen Nils Forsberg är ytterliggare en i raden av bedagade kriminalkommisarier som filosoferar över samhällets förfall och på sina dagliga promenader längs kusten passerar han den nybyggda Lärarutbildningen.

Fasaden är prydd med citat, och att då på en sådan skapelse, ägnad åt konformism och pennalism, skriv “Frihet, frihet” är naturligtvis ingenting annat än ett hån.

Samtidigt förbereder sig stadsdelen Västra hamnen för en sammandrabbning mellan Reclaim the street och medborgare som ska hjälpa polisen. De samlas 17.30 vid Turning Torso. Om det inte kommer några demonstranter kanske det finns tid för att fundera över vad som hände med bilfabrikens parkering som nu ligger öde.

Reclaim the bilparkering!

länk

saab

“Snören för korta att användas”

Idag beskriver Lotta Lotass i Svd vandringslegenden om den notoriske spararen som samlar och kategoriserar sådant som vi vanliga inser inte har något värde.  I en låda förvaras “snören för korta att användas”. Jag, som verkligen har trott på den här historien, förvånas över min blåögdhet men anar nog att det finns ett korn av visdom i den.

Idag går jag på loppmarknad i Bästekille och  Södra Mellby.  Risken är stor att jag kommer hem med

1) Konst för ful att titta på

2) Böcker för tråkiga att läsas

3) Stolar för obekäma att sitta på

4) Lampor för  farliga att ansluta

Jag har annars 50 klarknappar för frysta kalkoner och 200 hårnät som jag inte är helt säker på varför jag köpte.

Alla vet väl vad en klarknapp är?

olo