Vad är avancerad nivå på lärarutbildning?

Det flyger många nya ord i luften och ibland använder vi dem en aning lättvindigt.

Dagens projekt är att förstå hur termin sex på en lärarutbildning kan beskrivas som “avancerad nivå”. Så här skriver samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund:

Grundnivån omfattar tre års studier (sex terminer) och leder till en kandidatexamen. För en sådan examen krävs exakt 180 högskolepoäng, med tre terminers fördjupning i ett ämne. Om du har läst mer än så kan du inte inkludera detta i din kandidatexamen. Men du kan alltid be om kurs- eller studiebevis för kurser som inte ryms i din examen.
Vissa yrkesexamina på grundnivå är undantagna från regeln om 180 högskole-poäng. På samhällsvetenskapliga fakulteten gäller detta socionomutbildningen som omfattar 210 högskolepoäng.

Ur Vadå Bologna

s

Tisdagstema – fångad

Jag tänker att vi lever i våra trånga hålor och vid en viss ålder kastar oss ut i en jakt på föda och kärlek. Kanske är vi fångade i våra kroppar och bundna till drifter och illusioner – även såsom svalan fri.

Antagligen är det livets alltför  snabba skiftningar som gör att jag vikarierar som hobbybuddist.

svalbo

Förstora!

Tisdagstema

PM – som vanligt ovanligt bra!

Diskussionen om akademiskt språk och vetenskaplighet känns lite instängd när jag öppnar Pedagogiska magasinets senaste nummer om Kvalitet – mönster eller monster?

Hela numret

Sven-Eric Liedmans artikel sätter nivån och jag vill gärna diskutera vidare här!

Länk

Vad är kvalitet?

Vad är kvalitet?

Annars har jag bråda dagar och hinner antagligen inte fira besökare nummer 200.000. Men om det blir du – ta gärna en skärmdump och maila mig mats.olsson(snabel-a)mah.se.

Kanske hittar jag på något pris – det är populärt med tävlingar.

Min lille vän 65 – klar ström mellan två kullar

mlvpo

Jag har luckor i min populärkulturella bildning och filmen om Pocahontas är en sådan. Wikipedia ger viss bakgrund men det uppstår nya frågor.

Pocahontas, född 1595 eller 1596 i powhatanförbundets ”huvudstad” Werowocomoco i nuvarande Virginia i USA, död 21 mars 1617 i Gravesend sydöst om London, var en indianska som rönte uppmärksamhet i England då hon följde med sin engelske make John Rolfe dit.

Hon kom från Werowocomoco där hennes far Wahunsonacock (även känd som Powhatan) residerade. Hennes riktiga namn var Matoaka; Pocahontas var bara ett smeknamn och betyder hon som är lekfull, bortskämt barn eller klar ström mellan två kullar.

Om jag förstår historien kidnappades hon och fördes till England där hon kallades för prinsessan av Virginia och utnyttjades som reklampelare för tobak.

Som elvaåring räddade hon John Smith från att dödas av sin faders indianstam – det räcker för att röra min lille väns hjärta. Han är en obotlig romantiker.

Solen går aldrig ner

Möjligtvis kan det vara så att vi upplever det så från vår position i universum. En gång försökte jag övertala familjen om att det vore lämpligare att beskriva händelsen som “jordupprullning” än “solnedgång”.

Det var på den tiden jag vårdade mitt språk.

sol

Minnesgoda bloggläsare vet att jag för länge sedan lovade sluta publicera sådana här banala solbilder. Det var på den tiden jag bekymrade mig om den goda smaken.

Nytt motto:
Varje söndag en ny solnedgång!

Evidensbasering och utbildning

Inom beteendevetenskapen finns hos många en dröm att kunna mäta effekterna av insatt program. Inspirationen kommer naturligtvis från de naturvetenskapliga och medicinska fälten. I dagens Sydsvenska berättar en forskare om arbetet med att dokumentera effekterna av föräldrautbildning i Lund.

Tidigare har Skolverket haft i uppdrag att utvärdera vilka antimobbningsmetoder som “verkligen ger resultat”. Dessa har då fått en form av kvalitetsmärkning och kallas ibland på lösa grunder evidensbaserade. Tyvärr har det ofta varit ganska dålig forskning med slarviga referensgrupper och svårtolkad statistik. Oftast har undersökningarna byggt på enkäter med deltagarna som med stor sannolikhet var nöjda med sig själva.

Nu ska Lund försök utvärdera effekterna av föräldrautbildning genom att mäta halten av stresshormoner i saliven före och efter utbildningen. Antagligen är allt bättre än enkäter.

Samtidigt ser jag på AxessTV att det finns forskare som menar att stress ger genetiska effekter och att de med samma metoder försöker beskriva effekterna på arvsmassan hos gravida kvinnor som var med den 9/11 i NY.

Min nyfikenhet är väckt. Jag vill mäta stresshormonnivån hos våra studenter!

Tidigare inlägg om föräldrautbildning

Förstora!

Fototriss – avlång

Min lille vän vill gärna presentera Spiken, en ny och avlång bekantskap. De har mycket gemensamt och Spiken har levt ett långt och äventyrligt liv vid järnvägen mellan Brösarp och Sankt Olof.

avl1

De som följer bloggen vet att jag har en dragning mot det förfallna. På Gedings mosse växer kaveldun i vattensamlingarna och de förvandlas snabbt från brunglänsande perfektion till något ganska sunkigt.

avl2

I granskogen bildar kottarna mystiska mönster på marken. Jag förstår att den gamle Strindberg ägnade sina sista år åt att leta efter tecken för hur han skulle leva. Läs mer i En blå bok.

Förstora bilden

Förstora bilden

Mer fototriss

Min lille vän 64 – skördetid

mlvdruva

Det har varit en varm och torr sommar på Österlen. Druvstockarna bär frukt för första gången och vi njuter av sötman.

Jag försöker konstruera en bild av mig själv som fridfull trädgårdsälskare – inte riktigt lika fnittrig som Gustav Mandelmann, men åt det hållet.

Min lille vän tittar misstänksamt på mig och undrar vem jag försöker lura.

Mannen under trappan – teveserien

Uppdatering: Nedanstående skrev jag för två år sedan. På söndag börjar teveserien Mannen under trappan (Sydsvenskan) som bygger på en bok jag plågade mig själv och omgivningen med när den kom ut. Nu är jag full av förväntan och hoppas att det kan bli spännande diskussion om manlighet, civilisation och klasstillhörighet. Jonas Karlsson tror jag är ett bra val till huvudrollen. Missa inte!

Gammalt inlägg:

man1.jpg

Jag ser att Marie Hermansson har skrivit en ny bok Svampkungens son. Anmälarna tycks vara osäkra på hur den ska tolkas och vilken genre som den tillhör. Är det saga, fiktion – eller något mer verklighetsnära? Vi läsare är bekväma varelser och vill gärna veta hur mycket vi ska våga tro på berättelsen och hur mycket tvivel vi ska utsätta texten för. Jag blir nyfiken.

Hennes förra bok Mannen under trappan har förföljt mig sedan förra året och jag trakasserade länge min omgivning med famlande tolkningsförsök.

Huvudpersonen är en faderslös kommuntjänsteman med arbetarbakgrund som flyttar in i ett hus tillsammans med sin vackra konstnärliga medelklasshustru och sitt barn. Den vardagliga tonen i berättelsen ersätts av ett mardrömslikt tillstånd där en trolliknande figur som bor under trappan hotar att ta över hans liv, hans fru och hans barn. Slutet ska inte avslöjas – måste läsas!

Kanske handlar berättelsen om anpassningens pris och hur det är att förlora sig själv. Vem är mannen under trappan? En verklig figur? En dröm? En projektion?

man2.jpgJag vet bara att historien inte vill släppa taget om mig och att jag ofta funderar över faran med att tappa kontakten med sitt ursprung. Kanske är berättelsen alltför biologistisk för att passa in i en likhetsfeministisk diskurs och det går nog att hitta essentialistiska och manlighetsromantiska drag som blockerar läsningen. Korsningen mellan klass och genus komplicerar en normativ tolkning.

För mig är Robert Blys Järn Hans fortfarande en inspirerande bok – trots att resultatet delvis blev en lite fjompig amerikansk mansrörelse där män försökte hitta sig själv genom att banka på stubbar i skogen.

Jag trodde att den boken tillsammans med Susan Faludis Ställd skulle färga debatten om manlighet. I Sverige är det som om de inte har funnits. Fel budskap i fel tid? Försoning och förståelse passade inte in i 90-talets militanta feminism. Det skulle helst vara klara fronter och tydliga syndabockar.

I postmodernismen dekonstruerar vi allt som inte passar oss. Tanken på att det går att förlora sig själv bygger på att vi vågar tänka oss något som vi kallar “själv”. Något verkligt och (håll i er!!!) något naturligt.

Och nu fick jag bita mig själv i tummen för att inte använda distanserande ironiska “”-tecken.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,