Malmös lekplatser är bäst. I alla fall har vi fått pris av Movium för vår satsning på temalekplatser. Det känns skönt att kunna skryta om sin kommun och helt ogenerat använda pronominat “vi”!
Vi har Sveriges bästa lekplatser!
Reply
Jag är medlem i en bokklubb
Detta trodde jag inte skulle ske. Men erbjudandet från förlaget Bakhåll är alldeles för bra för att låta bli och jag ingår numera i något som kallas kärntruppen.
I det generösa introduktionspaketet ingår bland annat en introduktion till Kafkas författarskap som är lysande.
Kanske är det den klassiska novellen Förvandlingen som känns mest drabbande. Jag går och lägger mig som en ganska engagerad och kreativ universitetsadjunkt och vaknar som – en skalbagge?
Antagligen kommer jag att läsa om de samlade skrifterna i den nyöversättning som har fått lysande kritik.
Det känns bra att kunna sätta ord på den ansträngda situationen inom lärarutbildningen och Kafka är alltid aktuell. Och fruktansvärt rolig!
När kråkorna delar på ålen
Jag är rädd att den här bloggen håller på att få dåligt rykte och att allt tolkas som inlägg i den utbildningspolitiska debatten.
Det finns anledning att citera Freud:
– Ibland är en cigarr enbart en cigarr!
Bilden är från stranden mellan Vitemölla och Haväng. Söndagen var en magisk dag.
Förstora!
Jag vill också sitta och vänta
Jag går på kvällspromenad genom en stad där affärerna har stängt och kunderna återvänt till förorterna. Skyltdockorna vilar sig och det finns något inåtvänt i poserna som lockar mig.
Den senaste tidens oro och krav på handlande har gjort mig en smula trött. Kanske skulle man söka jobb som skyltdocka? En odisputerad sådan.
Kontakter på nätet
Jag är en lågfrekvent konsertbesökare men när Annika Norlins orkester Hello Saferide kommer till Malmö på onsdag går det inte att stanna hemma.
Nästa vecka ska vi arbeta med ungdomars utsatthet på nätet och det kanske vore en bra idé att visa sången om vänskap över generationsgränser. Skräcken för beröring hotar att förlama vår längta efter närhet.
Min lille vän 68 – en riktig prinsessa?
Den lille vännen tröttnade snabbt på piratens bullriga lekar. Nu drömmer han om tropiska nätter och vill anmäla sig till salsakurs. Jag försöker förklara att det finns andra värden i livet än rörliga höfter, men orden falla som stenar till marken. Han yrar om att den nya kvinnan är en riktig prinsessa och hans kärlek är bortom sans och vett.
I Svd läser jag om prinsesslekar bland barn. Genusforskarna diskuterar de heteronormativa undertonerna och frågan om hur kön konstrueras i familj och förskola. Annette och Christian (jag använder förnamn eftersom vi har brevväxlat) lyckas hålla en försiktig ton och undviker den allra mest bekäftiga genuspedagogiska nymoralismen. Den uppenbara risken att skapa nya normer (den mjuke pojken och den vilda flickan) kanske är svårare att lyfta fram jämfört med en traditionell jämställdhetsdiskurs (“varför får inte killar ha klänning”?)
Det finns hopp även för genuspedagogiken?
Hur blev jag sådan? 4
Bagarmossen 1959 och jag har fått gå ner på gården med min bror. Hissen fick vi inte åka i. Jag minns den avflagnade färgen på byxorna och anar att det var kläder som betydde mycket för mig. Knallpulver var dyrt och fungerade ganska ojämt.
Jag borde nog tacka honom för att jag fick vara med.
Min lille vän 67 – var går mitt ansvar?
Min lille vän tar sig allt större friheter och hans umgänge stämmer inte med min bild av hur lämpliga kamrater ska se ut. Kanske har vännen levt ett alltför skyddat liv och nu testar han gränserna på olika plan. Jag försöker verkligen uppmuntra hans strävan efter självständighet – men den senaste bekantskapen är provocerande.
Knivar och pistoler är verkligen inga passande leksaker. Dessutom undrar jag var figuren har fått alla de där pärlorna ifrån?
Den lille vännen befinner sig antagligen i en fas då han experimenterar med olika identiteter och den stereotypa maskuliniteten tycks vara ett frestande alternativ. Men hur manlig kan en järnpinne på en stol bli?
Ett obehagligt läge
Stämningen på jobbet är en aning spänd. Logiken bakom de s.k. turordningskretsarna visar sig vara helt obefintlig och enligt de centrala personalhandläggarna är det centrala begreppet “arbetsbrist” enbart en teknisk och juridisk term som i stort sett låter arbetsgivaren byta ut vem som helst.
Hur blev jag sådan? 3
När jag var tre år bodde vi på en ö i Stockholms skärgård. Huset saknade bekvämligheter och mamma var ensamma med oss i veckorna då far jobbade i staden. Jag har nog inte förstått hur modig hon var. När jag ser bilden anar jag varför släkten tyckte att jag var “mors påg”.
Vi fick ganska mycket frihet och jag minns upptäckfärder i övergivna lador och vilda jakter på bortsprungna kaniner.
Det finns något ängsligt i blicken som jag inte kan tolka och jag önskar att koncentrationen på spiken var större.
Tysta tankar 