Frågan om hur man ska förstå motståndet mot flyktingar i Vellinge är intressant. I klassisk historiematerialistisk anda intresserarman sig förproduktions- och maktförhållande i en visst samhälle och tidpunkt. Dessa allmänna teorier tenderar att inte kunna förklara lokala mönster som t.ex. vellingemoderaternas envisa hållning i invandrarfrågan.
Å andra sidan finns en idealistisk historiesyn som lägger ansvaret på individerna som bärare av idéer. Idag skriver Per t Ohlsson en lysande krönika som förklarar den senaste tidens händelser som en del av arvet efter Vellinges förre starke man Göran Holm.
Folkpartiet fortsätter att marschera högerut. Kärnkraft, Nato, urholkad arbetsrätt, skolkrav, språkkrav för invandrare – jag tänker att det finns en uppenbar risk att Jan Björklund snart kommer att förbjuda ordet solidaritet. Därför passar jag på att påminna om Sven-Eric Liedmans bok i ämnet.
Ordet “solidaritet” kommer från franskan. Det har sin bakgrund i latinets “solidus”, som betyder gedigen, fast eller odelad. Franska jurister talade redan på 1500-talet om “solidarité” i en mening som lagkloka i många länder, även Sverige, fortfarande använder. Om det finns flera borgensmän för ett lån och låntagaren inte kan betala, är det en av borgenärerna som träder emellan med hela summan. I efterhand får han ersättning av de andra. Det kallas solidariskt ansvar och kommer till uttryck i devisen: “En för alla, alla för en.”
Skyltarna från gamla Östberlin erbjuder en begränsad tolkning av ordet. Solidaritet mellan folk verkar vara en riskabel och lätt föråldrad tes.
Jag fick mail från studenter och tänker be läsare om tips:
Vi håller på med vårt examensarbete. Vi gör en diskursanalys av hur skolans olika aktörer pratar om elevinflytande. Vi har i första hand valt att inte göra intervjuer utan vi vill hitta vår empiri på internet och i dokument.
Nu har vi stött på patrull när det gäller lärares utsagor. Du som diskuterar skolfrågor på nätet (i alla fall i bloggform) kanske känner till något forum för lärare på internet. Vi letar och letar men hittar inget.
Studenterna (och jag) är tacksamma om ni har tips på något ställe där frågorna diskuteras. Eller ligger det mesta på en kommunintern nivå?
Det finns institutioner du inte vill stöta dig med om du arbetar inom högskolan. Högskoleverket och Utbildningsdepartementet hör givetvis till makthavarna och vi kan inte nog markera respekten för det demokratiska regelverket. Vetenskapsrådet och KK-stiftelsen är mer diffusa till sin karaktär – samtidigt som deras pengar är starkt åtråvärda. Dessutom finns det något som vi i brist på annat skulle kunna kalla “vetenskapssamhället” där vissa forskare sätter agendan för debatten.
När Tomas Kroksmark kritiserar Roger Säljö och Ulf P. Lundgren är det upplagt för en rejäl strid. Bakom de oskyldiga frågorna om de 136 KK-stiftelsemiljonerna till LearnIT döljer sig en maktkamp som jag tror handlar om vilken forskning som ska prioriteras i framtiden.
På sidan 75 i senaste numret av pedagogiska magasinet kan vi följa den tredje (men säkert inte den sista) ronden i striden. Ett bra gräl livar upp och om jag skulle satsa en hundring blir det på Kroksmark som verkar sitta på de bästa korten.KK-stiftelsens hantering av satningen på att utveckla IT inom landets lärarutbildningar imponerar inte.
Ibland går jag över till andra sidan hamnbassängen och betraktar det hus som kallas Orkanen. På översta våningen lyser biblioteket. Där förkroppsligas visionen om högskolan som en öppen plats för bildning och möten.
Jag ser musik-, drama-, slöjd- och bildsalar på tredje och fjärde våningen ligga ömkligt underutnyttjade . När huset planerades var estetiska uttrycksformer modernt. Nu är det LÄSA-SKRIVA-RÄKNA som gäller och lokalbokningen brottas med de svårutnyttjade salarna.
Jag ser en underdimensionerad idrottshall som tvingar de blivande idrottslärarna att flacka över staden i sin jakt på användningsbara lokaler.
Jag ser tomma kemi- och fysiksalar som dimensionerats efter skolans behov av lärare med inriktning mot naturvetenskap.
Jag ser min egen arbetsplats i ett litet kontorslandskap. Den storslagna utsikten och närheten till arbetskamrater kompenserar inte bristen på spontana möten med studenter. Vi har byggt in ett avstånd mellan studenter och lärare.
Jag inser att den här texten inte lever upp till sin pretentiösa rubrik. Någon har klassificerat människans möten med omgivningen i olika kvalitativa nivåer
Att uppleva med sinnena
Att erfara och tolka med hjälp av tidigare kunskaper
Att beskriva
Att analysera
Att reflektera över
På en avlägsen upphöjd nivå kanske det är möjligt att dessutom ”förstå” lärarutbildning. Jag är antagligen alldeles för inblandad och just nu är jag nöjd om huset står kvar på morgonen. På bilden ser det mer ut som skepp på väg att lägga ut.
Jag läser om studenter som demonstrerar mot det låga antalet undervisningstimmar vid a-n-d-r-a delar av Malmö högskola. Det är en ganska hård ton i kommentarerna och jag blir först glad över att kritiken inte riktas direkt mot Lärarutbildningen. Sedan funderar jag vidare över lärarstudenternas extremt låga engagemang i demokratiprocesser som t.ex. kårpolitik.
Då är det möjligt att tolka tystnaden som något betydligt mer oroande.
Vi diskuterar normalitet och studenterna tycks förstå problemet med outtalade och förtryckande normer. Anpassningen sker snabbt och viljan att passa in är stor hos studenter som ofta befinner sig i en utsatt position.
Samtidigt finns det en uppdelning i goda och onda tankar som är nästan lika skrämmande. På lärarutbildningen finns en stark tradition av konsensus och det är inte självklart att alla tankar får uttalas högt i klassrummet.
Det känns som att de här fåren är på väg ut ur bilden. Fotografen borde ha tagit ett steg tillbaka.
Det finns olika sätt att manifestera sitt välstånd. Efter finanskrisen känns fonder osäkert och i grunden osensuellt. På Boroughs market hittar jag ett alternativ som kittlar de flesta sinnen. Spanska Joselita gran reserva pata negraskinkor för 8000:- verkar vara en säker investering.
Å andra sidan tycker jag om Parmesan också.
En del frestelser är lättare att motstå än andra. Jag klarar mig utan humidor.
Detta muntra budskap möter jag på en illgrön folder från Lärarnas A-kassa. I min naivitet trodde jag att organisationens syfte var att underlätta livet för dem som ä-r arbetslösa.
Efter höstens turer med varsel och turordningskretsar på Lärarutbildningen menar jag att arbetsgivaren inte behöver hjälp från A-kassan. Det är redan mer än tillräckligt lätt att bli arbetslös.
