Sydsvenskans serie om manlighet rullar vidare.
Idag presenteras en översikt av hur mansidealet har förändrats genom tiderna. Jag tror att det är Marie Nordberg som ligger bakom texten. Hon har tidigare trampat rejält snett i diskussionen om män i förskolan (länk2) men här är det intressant och välskrivet.
Större problem har historikern Niklas Järvklo. Det händer något underligt när forskaren lämnar den beskrivande och analyserande nivån och med uppenbara normativa anspråk ger sig in på familjepolitiken.
– Jag tycker det är överdrivet med män som talar om hur svårt det är att veta hur man ska vara, säger han. I dag har kraven på att män ska vara just män minskat. Det har blivit viktigare att de ska vara föräldrar, partners, medarbetare och kompisar istället för att de ska vara just män. Det är en positiv utveckling tycker jag. Män kan slappna av och behöver inte leva upp till fyrkantiga mansideal hela tiden.
Frågan är vem det är som tar sig rätten att beskriva problemen som “överdrivna”. Jag tror inte de män som jag möter i lärarutbildningen håller med. Om vi ska analysera rollkonflikter och motstridiga förväntningar känns det underligt och äppelkäckt att forskaren beskriver det som “överdrivet”.
– Om män inte kan sluta leka Clint Eastwood så kommer de att stöta på problem i många sammanhang.
Jag tror vi har olika bilder av vad “lek” är och vilken funktion den fyller. Är leken en fråga för forskaren att moralisera över? Enligt mig uppstår verkliga problem när människor s-l-u-t-a-r leka – eller inte förstår skillnaden mellan lek och andra former av aktiviteter. De som använder Dirty Harry som moralisk kompass i existentiella frågor får problem.
Lösningen för den moderne mannen är att vara ödmjuk. Det är inte svårare än så för att lyckas i de nya rollerna. Men samtidigt är männen rädda att förlora sin maktposition och då hänvisar de till förvirrande ideal och krav för att försvara sin brist på jämställdhet.
Här omfamnar individualismen och moralismen varandra. I den moderna självhjälpsretoriken uppmanas vi att vara ödmjuka för att “lyckas i rollerna”. De som tvekar inför rollupplösningen hånas som “rädda”.
Män är alldeles för trygga i sin manlighet.
Det stämmer inte med de män jag möter på lärarutbildningen. Även om de gjort ett medvetet yrkesval i förskolläraryrket utsätts de för olika former av misstänkliggöranden och tvingas ständigt försvara sig mot angrepp från olika håll. Bland annat från etnologer som menar att de bär upp en stereotyp bild av manligheten.
De borde försöka vara mer trygga i sin mänsklighet och våga experimentera lite mer istället.
Historikern borde fokusera på historien och lämna populärpsykologin åt veckotidningarna. Anklagelsen mot de som inte är “trygga” framstår som ganska nedlåtande och bakom texten anar jag ett självbelåtet hånleende.
