Individualiserande moralitet

Sydsvenskans serie om manlighet rullar vidare.

Länk

Idag presenteras en översikt av hur mansidealet har förändrats genom tiderna. Jag tror att det är Marie Nordberg som ligger bakom texten. Hon har tidigare trampat rejält snett i diskussionen om män i förskolan (länk2) men här är det intressant och välskrivet.

Större problem har historikern Niklas Järvklo. Det händer något underligt när forskaren lämnar den beskrivande och analyserande nivån och med uppenbara normativa anspråk ger sig in på familjepolitiken.

– Jag tycker det är överdrivet med män som talar om hur svårt det är att veta hur man ska vara, säger han. I dag har kraven på att män ska vara just män minskat. Det har blivit viktigare att de ska vara föräldrar, partners, medarbetare och kompisar istället för att de ska vara just män. Det är en positiv utveckling tycker jag. Män kan slappna av och behöver inte leva upp till fyrkantiga mansideal hela tiden.

Frågan är vem det är som tar sig rätten att beskriva problemen som “överdrivna”. Jag tror inte de män som jag möter i lärarutbildningen håller med. Om vi ska analysera rollkonflikter och motstridiga förväntningar känns det underligt och äppelkäckt  att forskaren beskriver det som “överdrivet”.

– Om män inte kan sluta leka Clint Eastwood så kommer de att stöta på problem i många sammanhang.

Jag tror vi har olika bilder av vad “lek” är och vilken funktion den fyller. Är leken en fråga för forskaren att moralisera över? Enligt mig uppstår verkliga problem när människor s-l-u-t-a-r leka – eller inte förstår skillnaden mellan lek och andra former av aktiviteter. De som använder Dirty Harry som moralisk kompass i existentiella frågor får problem.

Lösningen för den moderne mannen är att vara ödmjuk. Det är inte svårare än så för att lyckas i de nya rollerna. Men samtidigt är männen rädda att förlora sin maktposition och då hänvisar de till förvirrande ideal och krav för att försvara sin brist på jämställdhet.

Här omfamnar individualismen och moralismen varandra. I den moderna självhjälpsretoriken uppmanas vi att vara ödmjuka för att “lyckas i rollerna”. De som tvekar inför rollupplösningen hånas som “rädda”.

Män är alldeles för trygga i sin manlighet.

Det stämmer inte med de män jag möter på lärarutbildningen. Även om de gjort ett medvetet yrkesval i förskolläraryrket utsätts de för olika former av misstänkliggöranden och tvingas ständigt försvara sig mot angrepp från olika håll. Bland annat från etnologer som menar att de bär upp en stereotyp bild av manligheten.

De borde försöka vara mer trygga i sin mänsklighet och våga experimentera lite mer istället.

Historikern borde fokusera på historien och lämna populärpsykologin åt veckotidningarna. Anklagelsen mot de som inte är “trygga” framstår som ganska nedlåtande och bakom texten anar jag ett självbelåtet hånleende.

Ljuset kommer från Norge

Jag har försökt intressera mig för genusfrågor ur ett mer teoretiskt perspektiv men det går inget vidare. Diskussionerna tenderar att bli polariserande och förutsägbara. Jag behöver konkret inspiration och får en norsk länk av Fredric från Borås som gör mig glad. Det är Menn i barnehagen hemsida som beskriver hur de har byggt upp ett långsiktigt arbete för jämställda förskolor.

Länk

Vad tycker ni om deras rekryteringsfilmerna? Skulle de funka i Sverige?

De motstridiga förväntningarna

Sydsvenskan gör en uppföljning av serien om manlighet och relationer. Idag får vi möta Peter Karyd som beskriver förväntningarna på hur en man ska vara:

”Själv förstår jag inte alls varför inte killar bara kan anpassa sig. Allt som behövs är en vältränad kropp, bra jobb, inte vara en toffel, lyssna på kvinnans behov men inte gå till överdrift, vara jämställd fast utan att det blir osexigt, betala på dejten men inte göra karriär, vara mer hemma med barnen men låta kvinnan vara hemma tills hon inte vill vara hemma längre, slå Janne på truten om han säger något kränkande fast berätta inte för någon att kvinnan vet om det, styrketräna inte för det är osexigt med för tränade killar, ha inte kycklingben och säg att du älskar henne ofta men inte för ofta för då blir det tjatigt och pudelaktigt. Men framför allt sätt på henne stenhårt på köksön utan att fråga, bara ta tag i henne, men gör det inte om hon är trött. Klart som korvspad!”

Jag tänker att det är ungefär samma motstridiga tankar som styr bilden av vilken funktion de män som väljer att arbeta inom förskola och skola  förväntas bära upp!

Fast värre.

P.S. Som vanligt är de slarvigt modererade kommentarerna plågsam läsning.

“Jag är inte feminist, men…”

Förhållandet mellan mansrörelse, kvinnorörelse, feminism och allmänt jämställdhetsarbete är komplicerat i Sverige. Jenny Nordberg skriver i Svd (länk) om hur internationella jämställdhetsexperter översvämmar Afghanistan för att lösa den outhärdliga situationen för landets kvinnor. Ändå vill inte Carol kalla sig feminist:

Västvärldens avsky inför brott mot afghanska kvinnor är så stor att Kabul kryllar av utländska genusrådgivare som beväpnats med miljarder dollar för att hjälpa. För att göra livet lite svårare har jag valt att träffa Kabuls enda jämställdhetsexpert som vägrar att kalla sig feminist. Carol är sjuttio år och en häxa av allra bästa sorten. Hon har eldrött hår, (“out of a bottle dear”) ljusblå ögon och samma manér som Dame Judi Dench. Carol är en antropolog som kom till Afghanistan för tjugo år efter att ha lämnat sin man hemma i England, och hon har gjort allt. Hon har förhandlat med talibaner åkt vilse i burka och varit rådgivare till regeringen. Hon har sett utlänningar med stora planer komma och gå.

Efter Gudruns famösa talibantal är alla paralleller mellan Sverige och Afghanistan bannlysta, men jag funderar över om feminismens kärna verkligen är att “medvetandegöra” kvinnor? Hur närmar sig kvinnorörelsen i Sverige frågan om pojkarnas prestationer i skolan?

Luciatåg – forgive and forget

25 år av luciafirande på förskolan sätter sina spår. Barnen samlade klockan 06.00 och sjöng för sina föräldrar som började jobba på Östra sjukhuset klockan 07.00.

Det var långa dagar och det tog på krafterna att uppträda.

Jag var musikansvarig och har fortfarande ett kluvet förhållande till sångerna. Skrynkliga linnen, försvunna midjeband, trassligt glitter, försvunna stärngossestrutar och slocknade batteriljus – här är min kvot fylld för länge sedan.

Dagens bästa tips är att ge barn som äter små glödlampor sparris – det lindar in skärvorna. Jag vet.

På Gustav Adolfs torg möter jag ett gäng skönsjungande frusna flickor framför McDonalds. Jag borde skriva något ilsket om det heteronormativa anslaget, men jag är nog mest glad över att slippa ta ansvar för spektaklet. Tänk att de sjunger Triads Tänd ett ljus.

“Det är murrkt nu

men det bli ljusare ijään”

Plötsligt i Vinslöv – igen

Dokumentären om Vinslöv sänds igen tillsammans med uppföljaren (Länk)

Sändningstider: Plötsligt i Vinslöv
SVT2 Söndag 13 dec 2009 kl 20.00
SVT1 Måndag 14 dec 2009 kl 04.00
SVT24 Fredag 18 dec 2009 kl 19.00
SVT1 Torsdag 31 dec 2009 kl 10.10

Sändningstider: Plötsligt igen
SVT2 Onsdag 16 dec 2009 kl 20.00
SVT24 Lördag 19 dec 2009 kl 21.00
SVT1 Fredag 1 jan 2010 kl 10.10

När mitt liv känns svårt och jag tvivlar på min förmåga – då brukar jag tänka på minigolfspelaren som säger ungefär:
– Jag vill slå bollen i hål, jag kan slå bollen i hål, jag ska slå bollen i hål!

Det funkar för mig.

trailer

Vad varje verklig malmöbo bör veta

Det finns en viss tröghet i den malmöitiska folksjälen. Vi tycker inte om att affärerslokaler byter namn och väljer att markera detta ogillande genom att fortsätta att använda den gamla benämningen.

Åhléns på Södergatan kommer alltid att heta TEMPO.

B&W vid Jägersro är och förblir Wessels.

Politikernas försök att döpa om Stadsteatern på Fersens väg till Malmö opera är dömt att misslyckas.

Malmö högskolas byggnad vid Gibraltargatan är för alltid Engelbrektsboden.

Det s.k. Hansacompagniet på Malmborgsgatan heter NK och ingenting annat. Här möter barnen fortfarande tomten även om julskyltningen var bättre förr.