Förstora - som om det skulle behövas
Det kan vara kylan som gör att jag känner mig liten och en smula ynklig, men nog är det nya året fortfarande skrämmande i sin väldighet?
Det erbjuder oanade möjligheter att gå vilse.
I morgon kommer det att kännas helt annorlunda.
Min lille vän och jag tycker om att ta det lugnt på morgonen. Ett bra knep för att somna om är P1 och särskilt Naturmorgon på lördagar är oslagbart sövande.
I morse vaknade vi till ett program som inte var lika behagligt. Kjell-Albin Abrahamnsson och tre skånska kvinnor sammanfattade året och det var något i min kropp som bara skrek: Neeeeeeeeeeeeeej!
Det kan bero på:
1) Jag är sur för att jag ska jobba i morgon
2) Jag är trött på dessa årskrönikor som inte leder någonstans
3) Programledaren är dryg och pompös
4) Jag misstänker någon form av kvinnovinkel i programmet. Skulle jag ha reagerat på samma sätt om det varit tre män som inte hade någonting att säga – troligen inte…
5) Jag vill inte höra skånska i P1 – särskilt inte sånt här pretentiöst babbel som sprider löje över mitt landskapsmål.
Däremot lyssnar jag gärna på skånska i P4 och Sissela Benns ljudklipp från Trelleborgs närradio är underbart. (Ungefär 50 minuter in i programmet)
Länk till en trekant med Robin
Jag inser att den där gränsen mellan att “skratta åt” och “skratta med” är obegripligt tunn. Det är i alla fall underbart generöst att hälsa till någon som man inte vet vad de heter men “Det vet dom själva”
Sen åker gran och julpynt ut. Det känns bra.
Ett underbart radioprogram av Christer Smeds om att utmana sig själv.
I andra trådar har vi vridit på frågan om feminismens karaktär och eventuella nödvändighet. Jag fick tipset av Susan att läsa Kristina Hultmans roman Undersökningen – one day I woke up an felt so gay. (felciterat – se kommentar!)
Det är en spännande roman om hur det är att komma ut som välordnad tvåbarnsmor och jag har nog inte riktigt förstått hur stort och dramatiskt språnget är.
Jag läser boken som en nyckelroman och avkodar snabbt delarna från Malmö och Österlen. Svårare är det med personerna i Stockholms HBT-värld där jag famlar bland pseudonymer och spridda ledtrådar. Antagligen är det etiskt nödvändigt med den här maskeraden och på ett plan måste jag lära mig att tygla min nyfikenhet. Det är litteratur – inte verklighet.
Mest intressant är skildringarna av spänningarna inom HBT-rörelsen. Bakom den glada Prideparaden anar jag sprickor som bara nödtorftigt kan lappas över i den gemensamma kampen mot patriarkatet. Frågan är hur länge bilden av en gemensam fiende fungerar som sammanhållande kraft och huvudpersonen landar i en form av insikt att “vi lever i tvivlets tid”. De storslagna lösningarna funkar inte längre och vi är tvungna att söka på en personlig nivå. Vad är det jag tänder på? I sexualiteten ställs allt på sin spets och jag har rodnande lärt mig många nya ord i boken.
Kritiken av likhetsfeminismen är obeveklig. Om allt bara är sociala konstruktioner – vad är det då för mening med att bli lesbisk?
Do you wanna go down that road?
Jag befinner mig i gränslandet mellan vila och arbete. Det här med nytt år, summering och nya föresatser känns inte så lockande. Antagligen kommer det att rulla igång snabbare än jag tror och en vag känsla av att jag kunde förberett mig bättre är svår är skaka av sig.
Det känns lite som när deltagarna i På spåret får frågan om de har tränat inför programmet och stammande inser att det finns väldigt många resmål att läsa in sig på.
Jag följer en del gamla spår och anar att det kommer ske överraskningar. Underhållet av banan är eftersatt och störningar av trafiken kan förekomma.
Dessutom har det varit andra varelser här sen sist.
Fler bilder från Gedings mosse
Programmet Stjärnorna på slottet är oförutsägbart och de förväntade konfrontationerna mellan uppblåsta divor uteblir.
I gårdagens program vände sig Björn Ranelid direkt in i kameran och sa med darr på rösten:
– Nå, Per Svensson! Varför lät du Linda Skugge recensera min bok?
Denna underligt hatfyllda text (läppglans och rakade armar) startade en av de stora kulturstriderna i Sverige på senare år. Vilket ansvar har den milde kulturredaktören för detta lågvattenmärke? Var det ett olycksfall i arbetet eller ett utslag av välplanerad kvällstidningsdramaturgi?
Jag uppdatera detta inlägg till fredagsfärger : vitt och grått
Förstora
I ett frostig landskap försvinner färgerna. För mig som är färgblind känns det ganska bra. Jag skruvar på kontrollerna i bildredigeringsprogrammet men det händer inte mycket. Kylan kryper närmre och jag lägger in ett vedträ till i kaminen.
Förstora
Kunskapskanalen visar ett program om färgernas betydelse genom mänsklighetens historia. Vissa färger var förbehållna kejsaren och kostade oändlig ansträngning att frambringa.
Idag tar vi färger för givna och funderar inte över hur ett liv utan färger skulle se ut.
Jag längtar till sommaren.
Uppdatering 2 – Orvar Säfström bemöter kritiken i Sydsvenskan (Länk)
Den råa samtiden ställd mot ett paradisliknande förflutet är ett tacksamt debattämne, som passar både på DN:s debattsidor och för att generera svarta rubriker i kvällspressen. Att spelkulturen utgör en samhällsfara av stora mått får tyngd då det kommer från välkända hjärnforskare och beteendevetare. Problemet är bara att artikeln saknar stöd, både i verkligheten och i forskningslabbet.
(….)
Artikelskribenterna har nu tagit tillbaka flera av de värsta felaktigheterna, även om de i själva debatten ägnat lika mycket energi åt personangrepp och smutskastning av oliktyckande som åt att bemöta den befogade kritiken. Slutet gott, allting gott? Nej inte alls. De har faktiskt i viss mån vunnit det hela ändå. Den första debattartikeln rapporterades som en nyhet i media över hela landet. ”Nu är det bevisat, barn blir våldsamma av tv-spel!” Den efterföljande diskussionen tar de flesta aldrig del av. Och så har deras grundbudskap nått ut, spel är en samhällsfara.
……………………………………………………………………
Uppdatering1: Länk till svar (det var som jag trodde – debatten är inte över)
…………………………………………………………………..
Jag hör till dem som inte oroar mig för att barn påverkas negativt av våldsamma filmer och spel. Ändå är det svårt att bortse från fyra tunga hjärnforskare som bankar in ett motsatt budskap (Länk):
Risken att påverkas av dessa spel beror på mängden spelande och mängden våldsinnehåll. Det är därför oroande att en del ungdomar spelar extremt våldsamma dataspel flera timmar per dag. Men från hjärnforskningsperspektiv är vi mest bekymrade för barn och ungdomar som redan har en psykiatrisk problematik, till exempel ADHD-, borderline- och antisociala symptom. Dessa barn släpar efter i mognaden av pannlobens kontrollfunktion och har ofta en bristande impulskontroll. De framstår därför som extra känsliga för våldsamma dataspel, ett antagande som stöds av beteendestudier.
Några enkla lösningar på frågan om vad man kan göra för att förändra situationen finns inte, men samtidigt kan påståendet att dataspelvåld är relaterat till hälsorisker inte nonchaleras som moralpropaganda. Snarare är detta ett uttryck för oro hos väl etablerade biologiska forskare.
Jag är rädd att moralisterna får vatten på sin kvarn. På ledarsidan varnas för “sms-hysterin” och datorspelande pekas ut som orsak till Sveriges bristande framgångar i PISA-mätningar. (Länk till DN ledare)
I en annan tråd har debatten gått hög om lärarutbildningens kvalitet och vad som egentligen är kärnan i lärarkunskapen. En del oväntade allianser har uppstått och det tycks råda en stor enighet om att goda ämneskunskaper är önskvärda. Dessutom finns det en utbredd uppfattning om att läraryrket är något som traderas genom handledning – den erfarne läraren lär ut “hur man gör”.
Morrica betonar skillnaden mellan olika åldrar och jag argumenterar för att det är möjligt att se generella drag i lärarkompetensen. Då lutar jag mig i första hand mot examensordningen som är gemensam för förskollärare och gymnasielärare. Min poäng är att det finns en reflekterande del som är själva basen för samtalet om skolan. Vi måste kunna beskriva hur kunskap uppstår hos barnet och då behöver vi ett språk som ger oss möjlighet att värdera de metoder vi möter.
När jag möter studenter som gör VFU i sin avslutande termin är mitt uppdrag att värdera deras insatser utifrån följande betygskriterier (det finns fler i På väg mot läraryrket)
För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna utvärdera sin verksamhet/undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.
Det har tagit några terminer att förstå möjligheterna med de här formuleringarna, men nu tycker jag att det fungerar bra. De studenter som inte har en teori om lärande kommer aldrig att bli mer än hyfsade kopior av sina handledare.
Vissa saker behöver vridas och vändas
En del vänner påverkas av fullmånen. Jag hör inte till dem, men är ändå tagen av det starka ljusskenet i den gnistrande frosten över Rörums backar..
Nyårsafton är en märklig kväll och jag är glad över att få fira det nya året under lugna former med goda vänner. Vi summerar och berättar om våra förhoppningar. Nästa år ska jag ha spetsigare skor. Jag har tassat färdigt i filttofflorna.
Tysta tankar 