I Svd läser jag en artikel om höghastighetsläsning. Drömmen vore att suga i sig kurslitteraturen på en halvtimme och därefter ligga på soffan och äta praliner.

Ett gammalt Woody Allen-skämt gör sig påmint: ”Jag gick en kurs i snabbläsning och läste Krig och fred på tjugo minuter. Den handlade om Ryssland.”

När jag forskar vidare visar det sig också att vetenskapen ger Woody Allen rätt. Visst kan det gå att läsa snabbt, men inte utan att textförståelsen drabbas.

Antagligen är det rimligt att anpassa hastigheten efter situationen. Jag hoppas att studenterna närmar sig studierna med en annan strategi än Woody Allen.

Jag satsar på prislapparna!

Jag läser intervjun med Anna Ekström i Lärarnas tidning. Det är ett klokt samtal med nyanserade åsikter om könsbalans i skola och förskola.  Christer sammanfattar.

Anna Ekström tycks ha klarat övergången från socialdemokratisk genuspolitik till borgerlig dito elegant. Hon var ordförande i Delegationen för jämställdhet i förskolan och slog då fast att den officiella hållningen var att män inte tillför verksamheten någonting – förutom att de kan visa att män också kan visa omsorg. Uppdraget var då att omdefiniera maskuliniteten.

Nu är hon ordförande i DEJA (Delegationen för jämställdhet i skolan) och är satt att förvalta regeringens högt uppskruvade förväntningar på jämn könsbalans i högskola, skola och förskola. Därför är det en aning förvånande att strategin är att inte tala om problemet:

Kvinnorna blir fler i lärarkåren. Om vi pratar om det som ett problem finns risken att ännu färre män vill bli lärare, säger Anna Ekström.

Nu riskerar de rekryteringssatsningar som behövs att avfärdas som essentialistiska (kön är ju ingen fråga!) eller diffusa (varför skulle det vara bra med män?)

Tigandet löser inga problem. Det handlar om att våga se förskola och skola som en könskodad miljö och ett fält av konflikter. En del av dessa handlar om innehållet.