Jag har varit på jämställdhetskonferens i Göteborg!

Jag har svårt att få grepp om dagen. Länk till program. Ambitionen att sprida inspirerande exempel mellan högskolorna är utmärkt. Problemet är att jag inte riktigt förstår vad som är den gemensamma basen. De flesta föreläsare och deltagare tycks ta sin utgångspunkt i en stark föreställning om att representera “det goda” och vi diskuterar olika strategier för att övertyga ledning och otacksamma kolleger  om jämställdhetsprojekts och genuscertifierings förträfflighet. Bilden av idealistiska eldsjälar som kastar sig mot osynliga murar återkommer och till sist blir det en aning sektartat. Vi (de goda) ska upplysa och medvetandegöra de andra (onda?). Jag känner igen stämningen från IT-visionärernas sätt att tala om datorer som vattendelare mellan de som förstått och övriga.

Vid den avslutande frågestunden undrar jag om övriga lärosätens erfarenheter av att föra in kvantifierbara mål när det gäller underrepresenterade grupper i verksamhetsplaner och möts av förvånad tystnad. Plötsligt är inte antalet män/kvinnor viktigt – nu gäller det att ha den rätta medvetandet och de djupa kunskaperna. Hoppsan.

Jag frågar om hur de ser på DEJA:s delrapport som i 100 sidor beskriver skillnader i pojkars och flickors skolprestationer för att därefter avfärda sina egna resultat med “Vi ska inte förstärka könsskillnader genom att prata om dem”. Inga Wernersson har under förmiddagen slagit fast att de biologiska skillnaderna är försumbara och en paneldeltagare tittar strängt på mig och talar om förväntningarnas betydelse och att allt egentligen är individuellt. Hoppsan 2.

Nu sitter jag på tåget och undrar om DJ verkligen kan härbärgera dessa motsättningar inom sin organisation. Det ska bli väldigt spännande att se hur delegationen hanterar de nya ansökningarna om projektbidrag som ska vara inne den 1/4.

Hur hamnade jag där?

Hur hamnade jag där?

En sensation?

Delegationen för jämställdhet i högskolans hemsida presenteras en aktuell avhandling av Charlotte Silander:

Högskolesystemets storlek påverkar jämställdheten, ju fler personer i systemet desto fler kvinnor på högre befattningar.

Nu vill jag inte vara oförskämd – men är inte detta ett banalt resultat? Mer intressant vore att undersöka om andelen kvinnor har något samband med systemets storlek. Jag funderar på att sluta läsa men ögnar vidare.

Och kvinnor lämnar inte akademin efter disputationen – tvärtom är det en större andel män som gör det.

Aha – nu vaknar äntligen intresset! Hur är det med det berömda glastaket då? Är det fortfarande ett viktigt mål att öka andelen kvinnliga professorer, eller kommer det att rätta till sig över tid?

Länk till artikel

Jag läser vidare och inser att en slarvigt skriven puff döljer en intressant avhandling som gör upp med många myter inom fältet.

Sega strukturer?

Sega strukturer?

Pretentious – moi?

Utbildningsdepartementet presenterar en sammanställning av forskning som backar upp de egna förslagen:

Jag är svag för den här formen av ofrivillig språklig komik, men bekymrad över hur de utvalda författarna känner sig inför denna plötsliga politiska utvaldhet. Försöken att skapa en form av ideologisk neutralitet genom att använda det naturvetenskapliga “evidens” kan naturligtvis inte dölja att den dynamiska duon (Björklund och Krantz) nu verkligen har bestämt sig för att tala om vilket som är det rätta perspektivet när det gäller synen på lek och barns lärande.

Grattis Ingrid Pramling Samuelsson & co! (tror jag)

Vi andra får försöka roa varandra här ute i kylan.

Eller ännu roligare:

Fläckvisa vårkänslor

Backarna norr om Vitemölla - förstora

Backarna norr om Vitemölla - förstora

Söndagen pendlar mellan solsken och snöyra. En kall Östersjö lyckas ändå värma bort snön från strandängarna. Så här års hälsar alla vandrare vänligt och lite blygt på varandra. Snart kommer påskveckan och då upphör artigheterna samtidigt som konst, kommers och folkmassor tar över bygden.

Länk till ÖSKG

Flodströms kritik – äntligen!

HSV:s chef Anders Flodström är bekymrad över det förslagna sättet att mäta kvalitet.
länk HSV, Svd

Resultat = självständiga arbeten
Ett nytt kvalitetssystem ska införas för att höja kvaliteten på utbildningarna vid universitet och högskolor. Vi vet, efter regeringens presentation av en skiss till det nya kvalitetssystemet, att resultat inte betyder att utbildningarnas kvalitet ska granskas och bedömas. Istället ska systemet granska det man kallar resultat. Med detta menar man hur bra studenterna lyckas med sina självständiga arbeten. Ett resultatmått som motsvarar en mycket begränsad del av utbildningarna och som för många professionsutbildningar, t.ex. vård- och lärarutbildningar, inte alls speglar de professionskunskaper som behövs för att i framtiden verkligen kunna utöva sitt yrke. Utbildningarnas helhet, innehåll, nivå, progression och hur studenterna examineras ska överhuvudtaget inte granskas i det nya systemet.

Spelar det någon roll hur man mäter kvalitet? Vad innebär detta för utbildningarnas innehåll och studentgruppernas sammansättning?

För utbildningarna/lärosätena kommer att gälla att studenternas socioekonomiska bakgrund kommer att spela stor roll för vad som sägs vara kvalitet och därmed för resurstilldelningen till dessa utbildningar. På de utbildningar som rekryterat studenter med högsta betyg blir sannolikt konsekvensen att de självständiga arbetena håller hög nivå utan att man för den skull kan säga att själva utbildningen hållit hög kvalitet. Trots det kommer dessa lärosäten av premieras i det föreslagna resursfördelningssystemet. Sverige överger därmed åsikten att alla akademiska utbildningar ska ge alla studenter möjlighet att utnyttja sin intellektuella och kreativa potential.

Det som förvånar mig mest är att den här diskussionen inte förs i det öppna politiska rummet. Här finns utrymme för en smaskig valdebatt om vilka läkare och lärare vi vill mötas av i framtiden.

Kanske är det sant som Plura säger – att man behöver mikroskop för att upptäcka skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk utbildningspolitik.

P.S. På den gemensamma TCO-utredarbloggen (se där ett nytt ord!) ger German Bender sin syn på händelserna. Jag är glad att jag är med i Lärarförbundet och därmed också TCO. Frispråkiga tjänstemän är det bästa jag vet.

Länk

Uppdatering:

Kritiken utveckals av starka företrädare för högskolorna i dagens Sydsvenska. Kanske är det mer förorättade tjänstemän som förargas över arroganta politiker – men jag ser frön till något som skulle kunna vara en plattform för oppositionens politik?

Länk

Maudes patetiska försök att kapa feminismen

Isdrottningen skräder inte orden över oppositionens jämställdhetspolitik:

Med vänsterns politik skall kvinnor tillbaka till spisen och skurhinken, hållas kvar i låglöneyrken och samtidigt betala världens högsta skatter. Kvinnor skall enligt vänstern helt enkelt inte ha särskilt mycket pengar att röra sig med.

Hur har Mona Sahlin (S), Maria Wetterstrand (MP), Peter Eriksson (MP) och Lars Ohly (V) mage att kalla sig feminister?

Centern försöker profilera sig som ett småföretagarvänligt parti – dock är det oklart varför just kvinnor behöver de förslagna stödåtgärderna. Männen som vill starta företag betraktas som representanter för könsmaktsordningen och motarbetas. Det luktar kvotering…

Länk

Ett förmildrande drag i debattartikeln är att man slipper höra den irriterande rösten.