Jag har svårt att få grepp om dagen. Länk till program. Ambitionen att sprida inspirerande exempel mellan högskolorna är utmärkt. Problemet är att jag inte riktigt förstår vad som är den gemensamma basen. De flesta föreläsare och deltagare tycks ta sin utgångspunkt i en stark föreställning om att representera “det goda” och vi diskuterar olika strategier för att övertyga ledning och otacksamma kolleger om jämställdhetsprojekts och genuscertifierings förträfflighet. Bilden av idealistiska eldsjälar som kastar sig mot osynliga murar återkommer och till sist blir det en aning sektartat. Vi (de goda) ska upplysa och medvetandegöra de andra (onda?). Jag känner igen stämningen från IT-visionärernas sätt att tala om datorer som vattendelare mellan de som förstått och övriga.
Vid den avslutande frågestunden undrar jag om övriga lärosätens erfarenheter av att föra in kvantifierbara mål när det gäller underrepresenterade grupper i verksamhetsplaner och möts av förvånad tystnad. Plötsligt är inte antalet män/kvinnor viktigt – nu gäller det att ha den rätta medvetandet och de djupa kunskaperna. Hoppsan.
Jag frågar om hur de ser på DEJA:s delrapport som i 100 sidor beskriver skillnader i pojkars och flickors skolprestationer för att därefter avfärda sina egna resultat med “Vi ska inte förstärka könsskillnader genom att prata om dem”. Inga Wernersson har under förmiddagen slagit fast att de biologiska skillnaderna är försumbara och en paneldeltagare tittar strängt på mig och talar om förväntningarnas betydelse och att allt egentligen är individuellt. Hoppsan 2.
Nu sitter jag på tåget och undrar om DJ verkligen kan härbärgera dessa motsättningar inom sin organisation. Det ska bli väldigt spännande att se hur delegationen hanterar de nya ansökningarna om projektbidrag som ska vara inne den 1/4.
Hur hamnade jag där?
Tysta tankar 