Från riksdagsdebatten om ny lärarutbildning

Jag snabbläser protokollet och fastnar vid avsnitten om den förkortade fritidspedagogutbildningen. Kan man verkligen göra en utbildning mer attraktiv och samtidigt höja statusen genom att förkorta? Varför gör man inte det över hela linjen då?

Länk till protokoll

Mats Pertoft (mp) bekymrar sig över en frånvarande utbildningsminister:

Herr talman! I dag debatterar vi den framtida lärarutbildningen. Liksom de båda föregående talarna spanar jag ut över salen och saknar en person, nämligen utbildningsministern. Han är ju känd i hela Sverige för att minst i tio års tid ha svartmålat lärarutbildningen. Det finns till och med forskning på det. Han var så angelägen om att bestämma över lärarutbildningen att han tog det området från Tobias Krantz, alltså från ett annat statsråd. Då är det intressant att han inte är här och ställer upp i debatt i denna fråga.

Jag uppmanar de borgerliga ledamöterna att i debatten redovisa vad Jan Björklund gör i dag. Vad är viktigare än att debattera lärarutbildningen som han så envist har dragit i smutsen och ifrågasatt hela tiden? Det vore intressant att veta. Han har alltid älskat att debattera lärarutbildningen, men i dag när vi både ska debattera den och fatta beslut om den är han inte här.

Riktigt så här långt vill jag inte gå!

Riktigt så här långt vill jag inte gå!

Anf. 41 ROSSANA DINAMARCA (v):

Herr talman! Det är flera områden som jag i min replik skulle vilja ta upp med Sofia Larsen, men talartiden medger inte det. Därför ska jag bara hålla mig till det som har med fritidspedagogerna att göra. Sofia Larsen drog det ganska kort.

Det jag ifrågasätter och undrar är hur det kommer sig att man tycker att fritidspedagogerna sitter på för mycket kunskap och att man faktiskt förkortar utbildningen. Sofia Larsen lyfter i sitt anförande fram att man vill stärka fritidspedagogerna för arbete i skolan. Men fritidspedagogerna har valt att bli fritidspedagoger för att kunna arbeta med just fritidsverksamheten. På vilket sätt stärker ni fritidspedagogerna i det avseendet? Jag ställer mig alltså ganska frågande till om regeringsföreträdarna vet vad fritidsverksamheten är för någonting. Man talar väldigt lite om den.

(…..)

Anf. 43 ROSSANA DINAMARCA (v) replik:

Herr talman! Tyvärr kan jag inte se det som en förstärkning när man förkortar en utbildning från tre och ett halvt år till tre år. Man säger till fritidspedagogerna: Ni har för mycket kunskap. Vi ska ta bort där. Dessutom ska vi tränga undan en del av den kunskap som ni som fritidspedagoger har därför att ni ska verka i skolan.

Sofia Larsen svarar här om fritidspedagogernas roll i skolan, inte om fritidspedagogernas roll i fritidsverksamheten. Hur gör vi för att stärka den rollen? Hur gör vi så att fritidspedagogerna kan arbeta som just fritidspedagoger, inte som vakter för 74 barn?

Någonting måste hända inom området. Lärarutbildningen är en del. Jag tror att vi ska ha en lärarexamen som också kan skapa en förståelse för varandras arbete i förskolan, på fritis och i skolan.

Min sammanfattande upplevelsen är att oppositionen formulerar sig vagt och att kritiken är undfallande i förhållande till förslaget. Ett pliktskyldigt viftande, men inga löften om förändring vid eventuell valseger. Det kanske är bäst så.

Är det någon som kan resa sig för gravören?

Mitt humör är fortfarande en smula ojämnt efter riksdagsbeslutet om ny lärarutbildning. Jag tar till det gamla knepet att berätta en fräckis för mig själv. Tyvärr lärde jag mig de flesta historierna i tioårsåldern och förstår inte riktigt varför just dessa gjort ett livslångt intryck.

Kålle och Ada åker spårvagn. Det fullt av folk och inga sittplatser. Ada ser sig omkring och säger med hög röst:
– Är det nån som kan resa sig för en gravid kvinna?

En ung man reser sig hastig och bereder plats. Kålle utbrister:
– Är det nån som kan resa sig för gravören?

Nu tänkte jag säga något klokt om varaktig kunskap och inlärningsfönster, men avstår i ett anfall av eftertanke.

Kanske kan ni en rolig historia som muntrar upp? Det behöver inte vara en fräckis…

Himlen gråter

Klicka på bilden

Peps Blodsband – Himlen gråter

Debatten om framtidens lärarutbildning är över. Nu återstår för landets högskolor att tolka riksdagsbeslutet och skicka in sina ansökningar om att få ordna utbildning.

Jag är ingen dålig förlorare och moralen på min arbetsplats är hög. Att jobba i en politiskt styrd verksamhet innebär att hålla god min i elakt spel. När de nya  studenterna kommer hit 2011 hoppas jag kunna dölja min besvikelse över att den utbildning som sjösattes 2001 inte fick chansen att utvecklas.

För den som vill njuta av det parlamentariska finliret presenterar jag en länk till tevesändningen, extern spelare . Det verkar att ha varit en ganska snabb och odramatisk historia och nu gäller det att se glad ut.

Leendet kan vara en smula krampaktigt några dagar.

Gör jag ett sammansatt intryck?

En man gjuten i ett stycke – det vore allt något! Kanske är det dags att ta farväl av den där drömmen om ett sammanhållet och harmoniskt jag? De som talar om livet som ett pussel verkar ha förstått någonting om hur komplicerat och sammansatt tillvaron är.

Jag saknar tålamod och är färgblind. Därför är pussel en ganska plågsam syssla. Om jag koncentrerar mig på svartvita kantbitar brukar det gå hyfsat. Ibland.

Igår presenterade jag propositionen till den nya lärarutbildningen för VFU-samordnare i en kranskommun. Den lojala statstjänstemannen beskrev tankarna bakom förslaget med exemplarisk neutralitet. Tyvärr är jag ingen vidare skådespelare och det finns en uppenbar risk att min bristande entusiasm störde framställningen.

Jag jobbar vidare med min ironiska sida. Den får liksom inte ta över.

Idag behandlar riksdagens utbildningsutskott förslaget till ny lärarutbildning som bland annat minskar VFU-delen från 25 till 20 veckor. Länk

Peps Blodsband – Vilddjurets tecken

Björklund, var är du?

Propositionen om ny lärarutbildning möter svenska folket i morgon. Eller i alla fall riksdagens ledamöter i utbildningsutskottet. Jag försöker stava mig igenom oppositionens motförslag men det känns en smula uppgivet. Några motioner om genusperspektiv och mer sex- och samlevnad kanske kan liva upp tillställningen, men som helhet verkar det ganska avslaget.

Länk

Den segervisse utbildningsministern väljer till och med att avstå och det känns logiskt. Mannen som gjort disciplin och närvaro till sina ledord prioriterar bort denna avgörande händelse i svensk utbildningshistoria. Mats Pertoft (Mp) är inte nöjd och jag förstår besvikelsen. Den politiska makten utövades på DN debatt. Där bankades bilden av den usla svenska skolan in i det allmänna medvetandet. Riksdagsledamöterna tilldelas statistrollerna.

Jag vet inte om det är lämpligt att visa den tevesända debatten i svenska skolor. Risken finns att barnen drabbas av politikerförakt om viktiga beslut tas utanför riksdagen.

Varför klagar alla på teveprogrammen?

Klicka på bilden och njut av utbudet!

Göran Skytte har hittat tevekanalen Access och klagar över de andra kanalerna.

Länk

Det är befriande. Det är som att sätta sig under en källa och låta det friska vattnet skölja bort allt skräp, allt undermåligt eller i bästa fall medelmåttigt nonsens. Det finns en värld bortom lekprogram och dokusåpor.

Vad är detta? Det är en kärleksförklaring till det som ibland med förakt brukar kallas för ”borgerlig finkultur”. Själv säger jag gärna ”borgerlig fin kultur”.

Vad är det? Det är svårt att på ett enkelt sätt definiera. På den gamla 68-vänsterns tid var det enklare. Då sade man: ”fisförnäm elitkultur av borgarpacket för borgarpacket”.

Under några månader har jag inte läs Svd i pappersformat. Nu vet jag vad jag inte saknat.

Bourdieu sa det längre. Länk

Läraren som bloggar på arbetstid?

Diskussionen om lärares frihet att använda förtroendetiden till att blogga handlar dels om själva tiden (i vilken mån är detta förenligt med skolans verksamhet och mål?), men jag är nog mer intresserad av innehållsfrågan.

Vilket utrymme finns för lärare att vara aktiva i samhälls- och skoldebatt? Var går gränsen för illojal verksamhet? Hur kritisk får man vara?

Läs mer här: Länk

Kollektivt geni?

Patrik Svensson skriver ett inlägg som kritiserar myten om det ensamma geniet som skapar stora konstverk i yttersta avskildhet. Länk

1. Finns det verkligen några empiriska belägg för att någon blivit mindre genialisk av att exempelvis ta hand om sina barn? Om det geniala går att mäta, var går den exakta gränsen mellan genialitet och simpla försök att ursäkta omognad, ansvarslöshet eller ett asocialt beteende.

Efter att ha tillbringat den senaste månaden i sällskap med Lars Noréns dagbok känns det här som en relevant frågeställning. Författaren längtar efter gemenskap men är egentligen bara lycklig då han kan skriva – och då är han tyvärr  ensam.

Svensson försöker göra det till en ideologisk fråga om gemenskapens betydelse och nya kollektiva uttrycksformer, men lyckas inte övertyga mig om att det ensamma geniets tid är över.

En dag ska jag dra mig tillbaka och leva i isolering på en bergstopp… Då djävlar ska ni få se på skapande!

Det kommer aldrig hända.

P.S. Testa http://photofunia.com – kul bildeffekter på nätet!

Don´t do it!

I veckan har jag fått ett antal anonyma inbjudningar till personlighetstest och kurser. De små lapparna visar sig komma ifrån Scientologkyrkan och idag beskriver Sydsvenskan hur de insamlade uppgifterna behandlas.

Länk

Det visar sig vara i stort sätt omöjligt att försvinna från deras register. Även om du är en nyfiken människa och lever enligt devisen “Känn dig själv” är mitt råd entydigt:
– Don´t do it!

Om du har för mycket pengar och absolut vill bli lurad kan du skicka dem till mig direkt.

P.S. Testa http://photofunia.com – kul bildeffekter på nätet!