I Fever pitch säger Colin Firths Arsenalälskande idrottslärare:
– Man skulle hålla på ett hopplöst bottenlag som aldrig har en chans att vinna ligan. Som Wigan!
Efter att ha frusit mig igenom MFF:s förlustmatch mot Kalmar förstår jag vad han menar.
Men i lördags var det kul
Jag har fastnat för the Wire och detta är en av de mest laddade scenerna.
Nu går jag och köper den fjärde säsongen.
Jag är ganska dålig på sprit och blir ofta mer bakfull än full. Det är inget stort handikapp och jag kräver ingen medkänsla. Vi spritallergiker är en grupp som lider i tysthet och det kanske är bäst så.
På fredagskvällen möter jag grannen med systembolagspåsen i porten och vi börjar prata poesi. Med våra fragmentariska kunskaper i franska famlar vi efter den där dikten av Baudelaire :
Berusa er!
Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike,
i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen,
fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider,
allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är;
och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:
»Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.«
När jag kommer hem på söndagkvällen ligger dikten på hallgolvet och jag funderar över vilka möjligheter det finns att berusa sig på arbetstid.
Med dygd?
Tack Krister!
Public service är inget snällt program. Under imitationens form kan de rent av vara infamt elaka. Idag drabbar satiren Jan Björklunds populistiska retorik:
Filosofiska rummet handlar lämpligt nog denna vecka om begreppet populism.
Libero har släppt en ny blöja. Är jag kränkt?
Uppdatering: Den här kommentaren från Per Svensson om Bodströms förra bok framstår som närmast profetisk.
Per Svensson har en ondskefull sida. Den blir tydlig i recensionen av Thomas Bodströms senaste deckare Lobbyisten. (länk)
Det enda som lever i den här romanen är föraktet för politiken.
Man blir lite orolig när man plötsligt kommer ihåg att Thomas Bodström faktiskt varit minister och möjligen kan bli det igen.
Riktigt rädd blir man dock först när man av slutsidorna förstår att ”Lobbyisten” förmodligen inte är hans sista kriminalroman.
Jag har alltid gillat Bob Dylan och I want you är en av hans vackraste och mest optimistiska sånger:
Bob Dylan – I Want You Spotify
Ibland känns det som om Wikipedia är lite för tjänsvillig och jag är inte säker på att det är nödvändigt att känna till alla olika sånger med samma titel:
Kanske vill de här människorna som jag träffade i Indien mig något?
Det går historier om hur Werner Herzog under inspelningen av Fitzcarraldo enbart filmade under solens sista dallrande minuter. Finansiärerna grät och statisterna dog, men filmen om ett omöjligt projekt blev just så vacker som regissören ville.
Förstora bilderna!
När jag kommer till landet är ljuset perfekt och jag tänker att hösten är en välsignad tid. Genom de avlövade grenarna väntar lammen och gässen på något.
Det är kallt och gräset har nästan slutat växa.
Förra vecka var det dimmigt. Det är också ett spännande ljus att fotografera i.
Sagan om Limhamns FF fortsätter. Idag besegrade laget Södra Sandby med 3-1 och nu är de klara för division 5.
Simon Marke gjorde två mål och nu lär hans högerstrumpa vara till salu på eBay. Vi gläds med den stolte tränaren Markus Dahl och önskar laget all framgång.
Efter ett par timmars försök att fånga bollen på bild har jag en helt ny respekt för sportfotografer.
Sydsvenskan presenterar en lista på 25 svenska visor och låter sina läsare rösta. Jag tycker det är ett bra urval och röstar på Trubbel utan några större tveksamheter.
Kanske saknar jag Lasarettsvisan som hade en mycket stark position i de personalgrupper på förskolor som jag under 90-talet diskuterade barndomsminnen med . På 90% av förskolorna vittnade någon äldre kvinna om hur mycket just den sången betydde för dem under uppväxten:
– Vi gungade och grät, vi gungade och grät!
Det är en kompakt manlig dominans på listan och frågan är om den här listan hade passerat ett genusmedvetet öga?
Kan vi kvotera folkets kärlek?
